För skojs skull - Svett är det nya svarta

Ångaloppet race report 2015
Jag har gjort Ångaloppet igen. Och överlevt. 
 
Jag och Sanna hade planerat in ett gemensamt träningspass men blev distraherade av hennes fantastiska vinbärskaka och råkade "glömma" bort att genomföra det. Men vi var vid gott humör och det är det viktigaste.
Muscles from Brussels visar upp sina armmuskler. Eller åtminstone sina armar.
 
Ångaloppet består av 20 km löpning och 2 km simning, fördelat på 23 sträckor vardera. Loppet började med ett insjövarv där det var flera långa löpsträckor och bara fyra simsträckor. Terrängen var tuff - ofta helt obanat och uppför klipphällar och över stock och sten. Vi höll en lugn men stadig fart och det rullade på riktigt bra.
 
Det var rejält blött och geggigt på banan och flera gånger hade vi lera upp över knäna. Det fanns lera som var som kladdkakesmet i konsistensen, lera som var såphal, lera som eventuellt inte var lera ("har ni fixat fram den här speciellt för oss", frågade vi. "Nej, det är korna som gjort", svarade funktionären). Gemensamt för dem alla var att det sög musten ur benen. 
 
Min simning fungerade inte alls. Jag vet inte om jag var för andfådd efter löpningen, det var för brötigt i vattnet (att krocka med simmare hör till men då brukar de inte ha dubbskor på sig) eller för att armarna var trötta efter ett spontant intervallpass i Söderbysjön dagen innan. Oavsett vilken ursäkt jag hittar på blev det snabbt tydligt att bröstsim var det som fungerade bäst: det är lättare att navigera, omöjligt att bli omsimmad (jag har världens största benspark) och enklare att anpassa andningen. Dessutom simmade vi ändå om flera lag som crawlade. 
Det viktigaste är att ha bra stämning i laget. Vi var glada hela vägen. 
 
Insjövarvet gick snabbt och sedan kom vi ut på Östersjövarvet, den roligaste och tuffaste delen av banan. Här skulle vi ta 19 simsträckor på ca 10 km löpning - i stort sett en enda stor växlingszon där det var lika viktigt att kunna kravla över klippor som att crawla mellan öarna. Helkroppsträning.
 
Simningen flöt på bättre här men vi tappade en del fart i löpningen istället. Benen började bli trötta och med korta tekniska löpsträckor var det omöjligt att komma i in en rytm. Jag såg fram mot varje simsträcka - vattnet kändes uppfriskande och svalt och dessutom tog vi flera placeringar varje gång vi simmade. 
 
Tuffast av alla var den sista löpsträckan. Den var ca 3 kilometer lång och varken jag eller Sanna hade något kraft kvar i benen för att hoppa, klättra eller klafsa genom leran. Det allra värsta var att när vi kom tillbaka till Ånga Gård och vi var tvugna att springa ett helt varv runt ett fält innan vi äntligen fick lov att gå i mål.
 
Knäckande men det kändes desto bättre att äntligen få korsa mållinjen.
#1 - Sanna

Heja oss!!

#2 - Mia

Den rörelseglädjen! Så himla härlig läsning!

#3 - Katrin -Katrins äventyr

Tids nog får du förklara det här med simmning för mig. Du får det att låta så skoj och enkelt. Nästan att jag blir pepp på det men kommer på att simma är en utmaning för mig....Hmm.

Svar: Vem som helst skulle bli motiverad till att simma när de ser fotot på de geggiga skorna. Jag har fortfarande inte fått bort all lera under tånaglarna!
Kari

#4 - Mari

Grymt jobbat =)

#5 - Rund är också en form!

Wow, grymt gjort!! :-)

#6 - Märta

Bra jobbat! :-)
Jag gillar hela grejen med swimrun förutom att man ska ha en lagkamrat. Hade man bara kunnat göra det själv.

Svar: Farleden får man göra själv! Jag gjorde den förra året (race report finns någonstans på bloggen) och förutom att man inte behöver vara i lag utmärker den sig också genom att det finns hembakta kanelbullar i kontrollerna. Min typ av tävling!
50turen i Nackareservatet kan man också köra själv men där är det obligatorisk våtdräkt så jag har inte varit med ännu.
Kari

#7 - Zandra

Låter som en jättebra dag!!

#8 - Zandra

Låter som en jättebra dag!!