För skojs skull - Svett är det nya svarta

Löpning som terapi
Hela lägenheten luktar rök, trappuppgången är värst. Hela jag luktar också rök, röklukten hängde över mig hela dagen på jobbet i går. Jag försöker smälta det som hände, ältar med Linnea och ringer mamma och Torkel gång på gång för att prata. Det är märkligt hur ingenting hände - ingen är skadad, huset står kvar - och allt känns så fundamentalt annorlunda. 
 
Det var meningen att jag skulle köra cykel i går men det är för mycket rök kvar i huset och att träna inomhus är inte att tänka på. Det fick bli två löpdagar i rad istället, kanske inte det bästa för min rygg men helt nödvändigt för mitt psyke. Jag kom inte ut förrän vid tio-tiden i går kväll men det var först då jag kände att tankarna kunde börja löpa fritt igen. Det finns inget som är så bra som löpning när det gäller att processa svåra saker.
 
Tjejen i källaren har flyttat hem till sina föräldrar tills vidare men hyresvärden har sagt att hon tänker komma förbi och tacka mig för att jag räddade hennes liv. Jag vill inte prata med henne alls. Hon är säkert ännu mer traumatiserad än vad jag är och det sista hon behöver är att bli utskälld av mig. Men jag kan inte komma på något snällt eller konstruktivt att säga. 
 
Runt runt springer jag på löpbanan och runt runt snurrar mina tankar. 
 
Hade hon glömt ett ljus som tänt på en gardin hade det varit ok, det är sånt som kan hända vem som helst. Men hon stängde av brandlarmet och tog så mycket sömntabletter att hon sov igenom allting. Sen flyttar hon hem till mamma för att slippa röklukten och jag och Linnea blir kvar i ett hus som osar bränd plast och kemikalier. 
 
Jag borde vara glad att alla överlevde - och det kommer säkert efter ett tag - men just nu är jag bara arg. 
 
Jag tvättade håret efter löpturen för att få bort en del av lukten men handduken jag använde efteråt luktar också rök. 
 
Det här är utsikten från vår terrass just nu. Vilken typ av sömntabletter gör att man kan sova fast maddrassen brinner?
 
Det känns som om jag kommer att behöva springa en hel del till.
 
 
I morse

I morse när jag vaknade brann det i mitt hus. Det var brandröken som väckte mig men det dröjde ganska länge innan jag fattade att det faktiskt var på allvar. Jag gick ett varv i lägenheten, såg att inget stod bortglömt på spisen och konstaterade att inget brandlarm lät. Tänkte att lukten nog kom utifrån och pysslade vidare med min morgon. Gick till och med och lade mig igen och sov ett par minuter till.

När jag började med frukosten började ett larm ringa i yogastudion under oss och helt plötsligt ser jag att det ryker utanför vårt fönster på tredje våningen. Det inte bara ryker utan det bolmar från fönstret i lägenheten i souterrängplan.

Sen går allt snabbt. Jag skriker åt Linnea, som inte har gått upp ännu, och vi rusar ut på trottoaren utanför huset. Jag ringer efter brandkåren och bara ett par minuter senare är rökdykarna på väg när i källaren. Vi bor i ett stadsradhus och i huset är det bara vi, yogastudion och en tjej som bor i källaren. Henne har vi knappt sett och hör nästan aldrig så vi har antagit att hon inte är där så mycket.

Det visar sig att det varit en elektrisk kortslutning i en förlängningssladd och att det börjat brinna i en madrass. Elden släcks med hjälp av en hink vatten (en något mer low-tech lösning än vad jag förväntat mig från brandkåren) och med hjälp av vattenslangen i trädgården ser brandmännen till att det inte finns något glöd kvar i täcket och madrassen.

En hund börjar skälla nere i källaren och jag erbjuder mig att ta hand om den eftersom det är så mycket rök i trappuppgången att det är jobbigt att andas där, till och med en trappa upp. Då berättar brandmannen att tjejen är hemma – hon har lyckats (med hjälp av sömntabletter, berättar hyresvärden senare) sova igenom allting och vaknade inte förrän brandmännen slog in hennes dörr. Dessutom visar det sig att hon kopplat bort brandlarmet – förmodligen för att hon röker inomhus och satt igång det ett par gånger…

Jag har inte pratat med henne ännu och vet allvarligt talat inte vad jag skall säga till henne. Hennes dumhet var nära att ta livet av oss allihop – hade branden börjat ett par timmar tidigare hade vi kanske blivit innebrända, hade den börjat ett par timmar senare hade huset brunnit ned medan vi var på jobbet.

Men kolla era brandvarnare därhemma. Gör det nu, inte i morgon, inte i helgen, gör det med en gång.

Jag skall i alla fall gå hem och sätta upp åtminstone en till i trappuppgången.

Nu vet jag i alla fall vad svaret är på frågan om vad jag skulle rädda om huset börjar brinna. Både jag och Linnea satt ute på gården och väntade på brandkåren med varsin laptop i famnen.

The drugs don't work
Jag skall få besök i helgen och försöker nu komprimera ihop träningveckan på fem dagar. Kanske var det lite därför som dagens simpass inte gick så bra. Jag simmade det första intervallpasset jag någonsin simmat, i samma fart som för ett år sedan men hur gärna jag än ville så orkade jag inte igenom hela passet utan fick lägga in fusk-vila.
 
Alltså var jag lite småsur när jag kom i duschrummet efter passet. Jag fipplade med klockan för att kolla om jag verkligen varit så långsam som jag trodde när jag helt plötsligt kom på mig själv med att nynna för mig själv:
 
"And the drugs don't work and I know I will see your face again"
 
trallade jag för mig själv.
 
Jag brukar aldrig sjunga i duschen och om jag göra det så det knappast den sången jag skulle sjunga. Men ändå hör jag en liten röst i mitt huvud.
 
När jag tittar upp inser jag att det faktiskt inte är jag som sjunger. Det är gemensamma duschar i Belgien och just då var det bara jag ocn en man där. Han simmar ganska mycket och vi brukar halvnicka åt varandra så där som man gör när man känner igen varandra men inte vill hälsa.
 
Och nu står han där och sjunger helt obekymrat i duschen. Han ser att jag tittar och ler lite generat men sjunger vidare. Sången blandas med ljudet från duscharna och i mitt huvud sjunger jag lika mycket som honom.
 
Hela vägen hem nynnar jag för mig själv och allt det sura är borta. Det är ok att det inte går så snabbt just nu. Just nu är det bara fantastiskt roligt att axeln håller för ett intervallpass och att jag har fått tillbaka  oomphet i mitt simtag. Farten finns där någonstans och den kommer tillbaka så länge jag ser till att simglädjen finns kvar.