För skojs skull - Svett är det nya svarta

Löpning på Vasaloppsbanan
I Sälen började vi. Först var det 3 kilometer uppför, på asfalt, vilket är två bra skäl att gå enligt mig. Det fanns ju 87 kilometer kvar att springa sen. Gruppen tänkte annorlunda och drog iväg och kvar blev jag, Torkel, två killar och bästa Zandra Buud på följecykel. 
 
Löpar-Linda tar bloggbild. 
Till Smågan var det bara 11 kilometer och allt rullade på bra, både för löpare och cyklist.
 
Mångsbodarna låg vår första kontroll. 25 kilometer av fin men bitvis ganska brötig löpning var avklarade, över stock,  sten och myrmarken.  Vi såg en älg och flera omogna hjortron och det var lite lagom exotiskt. Zandra cyklade i förväg och bokade extraenergi i form av våfflor på caféet som höll på att stänga. Jag bestämde mig för att Dalarna nästan är lika bra som Gotland.  
 
På väg mot Risberg börjar distansen kännas i mina chockade ben och löpningen övergår i 25 minuter ultralunk, varvat med fem minuter gång.  Det är mitt bästa knep för att springa längre än vad formen egentligen tillåter: 25 minuter orkar man alltid och fem minuters gångvila är tillräckligt för att äta och dricka ordentligt. 
I Evertsberg sov vi över. Eller,  sova är att ta i. Jag låg och vred mig hela natten och försökte hitta en position där mina värkande ben kändes bra. 47 kilometers löpning känns rätt rejält kan jag rapportera. 
 
I Evertsberg skulle jag också få igång benen igen,  morgon därpå. Som tur var var det asfalt igen så jag skyllde på den och stapplade fram de första två kilometerna. Men asfalten tog slut och ultralunken fick ta vid igen. Helt utan entusiasm,  kan jag säga. 
I Oxberg kom den första kontrollen och jag var nästan gråtfärdig när jag insåg att det var ett helt Liningölopp kvar. Vi gnetade vidare men distansen måste ha gått mig till huvudet för jag författade en hyllningsdikt till energidrycken som delats ut på kontrollen.  
 
"Enervit, Enervit",  diktade jag,  "det är bra skit". Längre sammanhängande tankar än så klarade min hjärna inte av. Trots att vi tagit en ordentlig paus och ätit en medhavd kanelbulle. 
I Hökberg hatade jag Dalarna. Jag lade mig ned i gräset och vägrade fortsätta. "Enerviten är slut och det är jag med", diktade jag. Torkel fick upp mig på benen igen men fem kilometer senare hade jag fortfarande inte lyckats hitta på ett rim.
I Läde (Läde! Vem har någonsin hört talas om Läde!) kom vår station äntligen och vi kunde fylla på med Enervit igen. Dessutom åt jag en banan som hade närmastmagiska egenskaper. Jag svär att min kropp absorberade hela bananen på fem minuter. Hade jag dött och blivit obducerad där och då hade det inte funnits spår av banan i min mage överhuvudtaget.
 
Det var 15 kilometer kvar och jag hade skavsår. 
I Eldris fyllde vi på vatten i en kran och ultralunken gick nu i åtta-fart. Och då räknar jag ändå bort gången. Varje minut räknades ned till nästa gångpaus och varje meter räknades ned till målet. Åtta-fart är så långsamt att jag blev biten av bromsar i farten. Dagens naturupplevelse blev passande nog en huggorm som låg på stigen.
I Mora var jag så glad att jag kommit fram att jag nästan grät. Vi åt lunch på Moraparken och lyssnade på historier från resten av gruppens löparäventyr. Jag lärde mig det bästa skavsårsknepet och fick åka bil till Mora där duschen väntade, och sedan bil till Zorncafeet där jag fikade en vit chokladboll med lime OCH en brownie med hallonmousse. 
 
Och nu ska jag sova. 
Mot nya mål
Idag var det sista dagen på Gotland. Det blev inte lika mycket bad och träning som jag tänkt mig men väl lika vackert som det alltid är. Gotland är speciellt helt enkelt.  
 
Det blev bara en vecka den här gången men jag hoppas på mer tid här framöver. Vi har lite spontant lagt ett bud på ett underbart fint ruckel med grisrosa kök nära mina föräldrars stuga och blir det vårt ska jag vara där och slipa köksluckor hela nästa sommar. 
 
Men även om Gotlandssemestern är slut så finns det många långa semesterdagar kvar. Jag ska möta Torkel på Arlanda  (han har sprungit tävling i Skottland medan jag slappat på Gotland) och sen bär det av till Dalarna för att springa Vasaloppsbanan. Visserligen ska vi springa den över två dagar men just nu känns det oöverstigligt långt ändå. Jag kan räkna årets långpass på den ena handens fingrar och att springa 47 + 43 kilometer på två dagar är eventuellt omöjligt.
 
Fast mest oroar jag mig för att jag ska springa så långsamt att jag missar middagen. Tänk vad hemskt! Att springa nästan fem mil och sen inte få någon mat!
 
Torkel har lovat att fixa hämtpizza om det krisar - för sin egen säkerhets skull. 
Risken med rumplyft
Ni vet den där övningen när man ligger på rygg med benen böjda och fötterna i marken och så lyfter man rumpan rakt upp mot taket? 
 
Det är en av mina favoritövningar. Riktigt bra för att träna baksidan av kroppen som man lätt glömmer bort annars,  flera muskelgrupper inblandade (livet är för kort för att träna en muskel i taget) och dessutom lite höftstabilitet på det.  What's not to like? 
 
Men det finns ett stort problem med övningen, speciellt så här års.
 
När man lägger sig ned i gröngräset och tittar upp och ser det här: 
 
Hur ska man kunna vara fokuserad och energisk då? 
 
Hit men inte längre kom jag i gårdagens styrkeprogram.