För skojs skull - Svett är det nya svarta

Besöksrekord i Sunkparken
Jag jobbar på att komma tillbaka till vardagen igen och har börjat med att återgå till normal träning.
 
Först på priolistan är att hitta tillbaka till min inre löpare (som kommer att få jobba en hel del i sommar) men innan jag drar igång med en massa långpass behöver jag komma igång med styrketräningen igen för att vara säker på att ryggen håller. Jag har slarvat med både det ena (styrketräning) och det andra (sjukgymnastik) de senaste två veckorna. 
 
Alltså började jag där jag börjat så många gånger förut: Sunkparken. 
 
Hela vintern har jag tränat på i Sunkparket i ur och skur. Siktet har hela tiden varit inställlt på sommaren då jag skulle få slippa det miserabla belgiska vädret och äntligen få träna i sol och värme, utan att ha på mig fjorton lager kläder. 
 
Nu har värmeböljan kommit fram till Bryssel och det är så där varmt att det räcker att gå till parken för att bli svettig. 
 
Och så är det så mycket folk i min park att det knappt går att träna. Till och med lekplatsen där jag brukar hålla till var full av folk. Jag är hyfsat oblyg av mig när jag tränar men jag vill ändå ha lite avstånd mellan mig själv och picknick-filtarna. Att det aldrig kan få vara bra. Gnäll, gnäll, gnäll. 
 
Jag planerade om lite grann (inga tricepsdips eftersom det satt någon på varje bänk, inga tåhävningar eftersom det lekte barn på båda rutschkanorna) och det gick ganska bra ändå. 
 
På plus-sidan var också att alla Sunk-trollen verkar ha försvunnit när solen kom fram. De sprack väl, som troll gör.
 
 
Och så har det dykt upp en italiensk foodtruck (det är en cykelvagn egentligen) bredvid mitt jobb, perfekt timat efter att jag sett en mus för andra gången på lunchrestaurangerna i kvarteret och bestämt mig för att jag hellre svälter än går tillbaka till någon av dem. 
 
Nu väntar jag bara på att temperaturen skall sjunka och sedan skall jag och Torkel ut och jogga igång benen lite grann. 
 
Livet är ganska bra just nu.
Det här är taget i slutet av passet, när lunchrusningen var över. Ett besöksrekord med ca 300%.
Post-Dover blues
Allt det vanliga känns ovanligt, jobbet var snudd på overkligt och det var ännu konstigare att ta cykeln till Delhaize för att handla mat efteråt. Ingen simhall, ingen stress. 
 
Istället går jag hemma och pysslar med tomaterna, lagar go-mat åt Torkel som ställt upp så mycket de senaste månaderna (och som fortfarande dras med min helveteshosta.
 
Jag har inte tränat på riktigt sedan i onsdag vilket förmodligen är någon sorts rekord. Jag trodde att jag aldrig skulle vilja simma igen men har redan kommit på mig själv med att sakna känslan av vattnet runt axlarna. Jag googlar lite grann och skickar länkar till Torkel. Gibraltar Sund, säger jag, är det är en bra eller en dålig ide? Det är en ide, svarar Torkel 
 
Men först skall jag ha sommarlov och bara ta tagen som den kommer. Planen med simningen är att bara simma lustfyllt öppetvatten under sommaren (jag har redan planerat in åtminstone sex olika vattendrag!), satsa på att få tillbaka farten i höst och sedan se vart lusten tar mig. 
 
Och så skall jag plocka fram min inre löpare igen, trycka ned energin och farten i benen och ta sikte på sommarens löparmål.
 
Först ut står en löparhelg i Dalarna (Siljan!) där målet är att springa 90 km utan att gå sönder och träffa Löpar-Linda på köpet. 
 
Sen skall jag köra Ångaloppet swimrun där Sanna utgör andra halvan av Muscles from Brussels innan jag drar till fjälls och springer BAMM med Torkel. 
 
Men först av allt skall jag gå och lägga mig, tidigt, och läsa en bok om mikro-äventyr. Det känns som en bra motpol mot förra veckan. Jag återkommer med recension och - förhoppningsvis - inspiration.
 
 
Dover - Calais: tredje simsträckan
Det tog nästan två timmar innan jag återhämtat mig från simningen och sjösjukan men jag hann i alla fall se lite av Chloes simning den här gången. Och vilken simning det var! Fötterna gick som en propeller på henne (de flesta lång-distansare har en ganska svag benspark för att spara energi) och när hon andades vred hon huvudet minimalt, så att munnen bara kom någon millimeter över vattenytan. Till skillnad från jag själv då, som lyfte halva kroppen för att kunna se båten och hålla kolla på vad teamet gjorde…

På grund av hur tidvatten strömmarna kan svepa med en simmare längs med kusten är det väldigt viktigt att komma in till Frankrike från rätt vinkel på och på rätt plats. Det optimala är att få en s-kurva där strömmen sveper in en mot Cap Gris-Nez. 

Hamnar man fel i strömmarna kan man svepas ut mot Atlanten och komma så långt ur kurs att man måste avbryta simningen, eller åtminstone bli tvungen att förlänga simningen med flera timmar.

Vår skeppare Reg anses vara en av de bästa på att träffa Cap Gris-Nez och för att ge honom en chans att planera rutten hade vi alla fått uppge hur snabbt vi simmade. Tyvärr lyckades inte Mohit få ordning på sim-magin den andra gången heller vilket innebar att vi hamnat efter schemat.

När det var dags att hoppa i den tredje gången var det upp till mig att göra mitt bästa för att förbättra läget.

Frankrike var riktigt nära nu och jag kunde se land när jag andades bort från båten vilket kändes riktigt bra. Något som också kom närmare var Jane Louise, följebåten till ett av Chloes high school lag. De hade startat strax före oss och vi hade jagat efter dem hela dagen. Nu var de äntligen så nära att jag kunde se dem från vattnet!Och så satt min simning perfekt. Istället för att räkna ned tiden till sträckan skulle vara slut kom jag in i det där meditativa tillståndet som bara simning kan framkalla, tankarna tystnar och det enda som finns är rytmen från armtagen och andningen. Jag låtsades att jag var en pilotfisk och att båten var min val, tänkte lite grann på påsen med vingummin som jag skulle äta efteråt och kändes mig lite sorgsen över att äventyret snart skulle vara över.

Timmen gick snabbt och sedan var det dags för Jeremy och Chloe att simma. De tog i för kung och fosterhand men det räckte inte utan vi missade Cap Gris Nez med flera kilometer. Tack vare Reg kom vi ändå in till Frankrike, ett par timmar senare än beräknat, och Liz blev den som klev i land på en grusig strand under de vita klipporna i Sangatte i Frankrike.

Det blev ett lite snopet avslut. Det var stort men samtidigt inte. Ingen hejarklack, inget målsnöre (vi andra satt ju kvar i båten) och när jollen väl tagit Liz ombord vände vi och åkte hem igen.

Allt som allt tillbringade vi nästan 20 timmar på båten och när vi väl kom i land var vi så trötta att vi inte ens orkade fira. Marken gungade så mycket under mina fötter att jag var tvungen att ta stöd av väggarna för att kunna gå och det enda jag ville vara att duscha, äta (jag hade inte ätit särskilt mycket av det jag tagit med mig om man säger så) och sova.

Speciellt det sistnämnda faktiskt. Jag är fortfarande sjukt trött och somnar på alla möjliga ställen just nu. Alldeles bortsett från att jag var trött efter simningen så hostar jag fortfarande nätterna igenom. Torkel har så klart blivit smittad och vaknar jag inte av min egen hosta så vaknar jag av hans.

Vi kom tillbaka till Bryssel i kväll efter ett par dagars semester i England och jag skall vara tillbaka på jobbet i morgon. Hur nu det skall gå, större kontrast än mellan Engelska kanalen och mitt kontor går inte att hitta.