För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dover - Calais: tredje simsträckan
Det tog nästan två timmar innan jag återhämtat mig från simningen och sjösjukan men jag hann i alla fall se lite av Chloes simning den här gången. Och vilken simning det var! Fötterna gick som en propeller på henne (de flesta lång-distansare har en ganska svag benspark för att spara energi) och när hon andades vred hon huvudet minimalt, så att munnen bara kom någon millimeter över vattenytan. Till skillnad från jag själv då, som lyfte halva kroppen för att kunna se båten och hålla kolla på vad teamet gjorde…

På grund av hur tidvatten strömmarna kan svepa med en simmare längs med kusten är det väldigt viktigt att komma in till Frankrike från rätt vinkel på och på rätt plats. Det optimala är att få en s-kurva där strömmen sveper in en mot Cap Gris-Nez. 

Hamnar man fel i strömmarna kan man svepas ut mot Atlanten och komma så långt ur kurs att man måste avbryta simningen, eller åtminstone bli tvungen att förlänga simningen med flera timmar.

Vår skeppare Reg anses vara en av de bästa på att träffa Cap Gris-Nez och för att ge honom en chans att planera rutten hade vi alla fått uppge hur snabbt vi simmade. Tyvärr lyckades inte Mohit få ordning på sim-magin den andra gången heller vilket innebar att vi hamnat efter schemat.

När det var dags att hoppa i den tredje gången var det upp till mig att göra mitt bästa för att förbättra läget.

Frankrike var riktigt nära nu och jag kunde se land när jag andades bort från båten vilket kändes riktigt bra. Något som också kom närmare var Jane Louise, följebåten till ett av Chloes high school lag. De hade startat strax före oss och vi hade jagat efter dem hela dagen. Nu var de äntligen så nära att jag kunde se dem från vattnet!Och så satt min simning perfekt. Istället för att räkna ned tiden till sträckan skulle vara slut kom jag in i det där meditativa tillståndet som bara simning kan framkalla, tankarna tystnar och det enda som finns är rytmen från armtagen och andningen. Jag låtsades att jag var en pilotfisk och att båten var min val, tänkte lite grann på påsen med vingummin som jag skulle äta efteråt och kändes mig lite sorgsen över att äventyret snart skulle vara över.

Timmen gick snabbt och sedan var det dags för Jeremy och Chloe att simma. De tog i för kung och fosterhand men det räckte inte utan vi missade Cap Gris Nez med flera kilometer. Tack vare Reg kom vi ändå in till Frankrike, ett par timmar senare än beräknat, och Liz blev den som klev i land på en grusig strand under de vita klipporna i Sangatte i Frankrike.

Det blev ett lite snopet avslut. Det var stort men samtidigt inte. Ingen hejarklack, inget målsnöre (vi andra satt ju kvar i båten) och när jollen väl tagit Liz ombord vände vi och åkte hem igen.

Allt som allt tillbringade vi nästan 20 timmar på båten och när vi väl kom i land var vi så trötta att vi inte ens orkade fira. Marken gungade så mycket under mina fötter att jag var tvungen att ta stöd av väggarna för att kunna gå och det enda jag ville vara att duscha, äta (jag hade inte ätit särskilt mycket av det jag tagit med mig om man säger så) och sova.

Speciellt det sistnämnda faktiskt. Jag är fortfarande sjukt trött och somnar på alla möjliga ställen just nu. Alldeles bortsett från att jag var trött efter simningen så hostar jag fortfarande nätterna igenom. Torkel har så klart blivit smittad och vaknar jag inte av min egen hosta så vaknar jag av hans.

Vi kom tillbaka till Bryssel i kväll efter ett par dagars semester i England och jag skall vara tillbaka på jobbet i morgon. Hur nu det skall gå, större kontrast än mellan Engelska kanalen och mitt kontor går inte att hitta.

#1 - Märta

Så roligt att ha läst alla rapporterna nu. Vilken grej alltså! Det ska nog en hel del till för att toppa det här... Att gå i från stranden i ett land och upp på stranden i ett annat, det är ganska stort på något sätt. Kan tänka mig att det blir en ganska stor tomhetskänsla efter att ha tränat och planerat så länge, äntligen genomfört det hela, och sen bara ... tillbaka till vardagen.

Har ni koll på hur långt ni simmade? Mätte ni det på något vis? Funderar på hur långt man kommer på en timme i rejäla vågor, hur stor skillnad det är från insjöarna/vattendragen här hemma.

Men fy för sjösjukan, jag blir nästan lite illamående bara av att läsa rapporterna.

Svar: Vi simmade totalt 59 km, alltså i snitt 2 km per timme. Farten varierade ganska rejält pga både vågor och strömmar. Som snabbast tror jag jag var uppe i närmare 5 km i timmen, jämfört mina vanliga 3 km / timmen.
Vardagen känns jättekonstig (det är därför jag bloggar istället för att jobba just nu!) och jag känner mig allmänt vilsen i livet. Vad skall jag göra nu liksom? Bara det att gå hemifrån imorse och säga till Torkel att jag kommer hem direkt efter jobbet - utan att simma först.
Kari

#2 - Märta

OK då gjorde vågorna inte bara det svårare, utan gav en skjuts också?

Ja kan verkligen tänka mig att det känns jättekonstigt när det har varit ens största fokus så länge.

#3 - Katrin -Katrins äventyr

Tack för fina och beskrivande berättelser om ett riktigt coolt äventyr. Vilken upplevelse det måste ha varit. Grymt jobbat och jag är säker på du hittar ett nytt bra mål snart. Du har väl Bamm snart,en kontrast mot allt vatten! Annars får du satsa på C2C på Nya Zealand ;)

#4 - Stina - itsallaboutmovement

Du är så himla grym! Jag är galet imponerad av allas prestation, fantastisk bra jobbat!

#5 - Ingrid

Fasiken vad grym du är!!! Imponerande!

#6 - Rund är också en form!

Nu har jag läst ikapp! Sååå grym!! :-)
Men tentakler?? Nu börjar jag förstå varför du alltid säger att det finns läskiga saker i vatten.... ;-)

Kram M

Svar: Den var stor som en fotboll ungefär. Jag trodde att det var ett människohuvud först (man tänker inte så klart ute på havet så där) med hår och allt. Sånt finns det inte i Östersjön och glad är jag för det!
Kari