För skojs skull - Svett är det nya svarta

Size is not important
Nu sitter vi på flygplatsen i Genève och väntar på flyget till våra respektive jobb: Bryssel för mig och Helsingfors för Torkel. 
 
Jag hann få in ett sista simpass i morse vilket gör att sluträkniningen för helgen blir tre pass: två bra och ett dåligt. 
 
Jag simmade en timme idag och försökte trycka på för att få upp farten.  Det kändes ganska bra trots svallvågor och en del strömmar.  Jag såg till och med en liten randig fisk utan att få panik.
 
Prick en timme och ganska mycket flås senare kunde jag konstatera att förbättringen var exakt en sekund per 100 meter. Inte direkt en jättebedrift men det är inte storleken på förbättringen som är det viktiga utan trenden. 
 
Om jag fortsätter i den här takten kommer jag att vara tillbaka på min gamla fart runt jul nångång. 
 
Det är inte farten som avgör, det är bhn
Jag hade egentligen inte tänkt springa så mycket här.  Bergen i England ligger kvar i benen och löpningen sedan dess har varit mest återhämtningsjoggar.  Men det gick så klart inte att stå emot. 
 
Det gick inte att efteranmäla sig så jag fick knåpa ihop en egen runda på första bästa berg, som lämpligt nog fanns 500 meter från vår airbnb lägenhet.  
 
Efter löpskolning längs med sjön visade sig rundan visade sig bestå mestadels av gåbackar. Den första backen var 5 km lång varav jag sprang ungefär 200 meter.  Men,  som jag så ofta konstaterat,  det är inte farten som avgör om du springer eller promenerar,  det är vilken typ av bh du har på dig.  Och jag hade definitivt en sportbh. 
 
 
Hur gör man för att ta kort så backarna ser ut som backar? Det skulle jag gärna lära mig. 
 
Klockan gick praktiskt nog över till att visa höjdmeter per timme snarare än fart. Jag gillar. Vem behöver veta att de rör sig i 17 minuter per kilometer liksom? 
 
 
 Egentligen var det bara backen som gjorde att det blev en bergstur eftersom hela rundan gick i en skog och det inte fanns någon utsikt alls. Lite synd, det går ju ganska lång tid mellan alp-rundorna men helt ok ändå eftersom stigen blev riktigt fin när jag väl kommit upp på kammen  (om det fortfarande heter kamm när man är i en skog).
 
 
Sedan trodde jag att det skulle vara en bra idé att simma min snabba kilometer direkt efteråt. Det var det inte. Det blev varken bra,  snabbt eller en kilometer.  Jag gav upp efter 433 meter och åt glass istället. 
Evian-vatten
Det tog ca tre minuter för mig att hitta tillbaka till simglädjen när jag väl kommit över chocken från det kalla vattnet. 
 
Lac d'Annecy är Europas renaste sjö och att simma i den känns som att simma i Evian mineralvatten. Med isbitar i,  eftersom den består av smältvatten från alperna. 
 
Torkel ska springa ultra i samma alper imorgon och jag hoppas att det inte är alltför mycket snö kvar däruppe.  Det är andra försöket på den här tävlingen - vi skulle ha startat båda två 2013  (jag skulle gå 10 km, han skulle springa 86 km) men då vart det inställt på grund av för mycket snö. 
 
Jag simmade den gången också men klarade bara 10 minuter trots våtdräkt. 
 
Annecy är klart värt ett återbesök.  Bortsett från sjön och alperna så finns det en charmig gammal stadskärna att upptäcka och jag har både minnen och souvenirer från en fenomenal loppis vi hittade sist. 
 
 
Farten finns fortfarande inte där även om lusten snabbt kom tillbaka.  Arbetshypotesen nu är att jag simmar långsamt bara för att jag inte tar i.  Det är svårt att hålla koll på farten i vattnet och om man är naturligt slö som jag så är det lätt att hamna i en behaglig lunk där man mest ligger och flyter.  Jag ska testa att simma en snabb kilometer i morgon bara för att se vad som händer.