För skojs skull - Svett är det nya svarta

Ashford - Folkstone: Alldeles lagom mycket äventyr
Vi började käckt med att ta taxi de fyra kilometerna från Ashford till Kingsnorth där leden började. Idag var det kvalitetslöpning som stod på schemat och de kilometerna såg inte ut som om de skulle kvala in. 
 
Planen var att följa Green Sands Way fram till The Royal Military Canal, och därefter följa kanalen fram till kusten för att avsluta med ett par kilometer på strandpromenaden mellan Hithe och Folkstone.  
 
Den första biten var inte alls vad vi väntat oss. Som tur var hade vi en detaljerad vägbeskrivning - utan den hade vi inte kommit långt. Jag väntade bara på att bli utskälld av en arg bonde meden leden tog oss genom leriga åkrar, över rostiga grindar och alldeles nära bostadshus.  Vi irrade en hel del ("leden kan väl inte gå DÄR??"),  snurrade ett extra varv på gården till den förfallna och övergivna Lone Barn Farm,  fastnade bakom en gaggle of geese och hade det väldigt roligt. 
Efter ett tag började det se ut mer som vi väntat oss av en engelsk vandringsled.
Sen kom vi fram till kanalen. Vi skulle följa den i 22 kilometeroch hoppades på platt fin löpning längs med gamla tow paths,  de stigar som hästarna förr i tiden använde för att dra båtarna längs med kanalen. 
 
The Royal Military Canal byggdes under kriget mot Napoleon när engelsmännen föreberedde sig för en möjlig invasion. Invasionen kom aldrig och kanalen användes aldrig.  Alltså fanns det inga tow paths och istället fick vi springa på lerigt knaggel-gräs. Löpningen var tung och även om benen kändes ok så ville inte mitt huvud springa. Jag kände mig lite yrslig, fick konstigt lock för öronen och allt kändes tungt - vi hade fortfarande två mil kvar till Folkstone och jag hade inte riktigt räkna med att krascha riktigt så tidigt. 
 
Vi gjorde det enda man kan göra i en sån situation : vi började leta efter en pub. Efter att ha frågat två män slutade det med att vi fick skjuts till närmsta by  (jag vet att man inte ska åka bil med främmande män men han lovade att det skulle finnas mat) där vi åt pommes och drack äppelmust - perfekt löparmat! 
 
Tyvärr befann vi oss nu en halvmil från kanalen utan karta och istället för att fråga den trevlige mannen om hur vi skulle ta oss vidare hade vi lagt bilresan på att prata om får och hans misslyckade affärsprojekt tillsammans med Deng Xiao Pings son och det visade sig att det inte fanns någon led i närheten. 
 
Istället blev det asfalt,  om än ganska fin sådan. 
Pub-tricket hade fungerat ganska bra och vad man än tycker om asfalt så hjälper den i alla fall benen att rulla lättare. Dessutom kom vi tillbaka till kanalen efter 8 kilometer och då var den också mer lättsprungen. 
Vi behövde ta till pubtricket en gång till,  med tio kilometer kvar. 
Sen sprang vi vidare i skymningen, alltmedan vi förbannade vintertiden,  vår sena start och de tidiga kvällarna på hösten.  Jag började bli ganska trött och räknade ned kilometerna till Folkstone,  utan att egentligen veta hur långt det var kvar.  Åtta kändes som en överkomlig distans så jag började där. 
Sex,  ropade jag entusiastiskt till Torkel, vilket fick åtminstone två fiskare att bestört titta upp. 
 
När det var fem kilometer kvar kom vi ut till kusten och det blev för mörkt för att fota. Det blev också asfalt igen och vi började gå 100 meter varje kilometer för att spara benen lite grann. 
Min nedräkning tog slut ungefär samtidigt som vi kom fram till Folkstone men en bra bit innan vi hittade vår b&b.  Jag hade svurit på att jag inte skulle gå ett steg längre men längtade så mycket efter dusch,  mat och en varm säng att jag tvingades ta till en nödlösning: jag stängde av klockan och gick den sista biten. 
 
Nu har jag duschat länge  (jag siktade på en minut / kilometer men Torkel började hosta menade efter 24 minuter), ätit som en häst och ligger nedbäddad i sängen. Kroppen är trött och sliten men huvudet mår väldigt bra!