För skojs skull - Svett är det nya svarta

Träningsprogram för rebeller
Jag fattar ju grejen med träningsprogram - att de hjälper en att strukturera och effektivisera träningen så att man uppnår sina mål - men det är något med dem som triggar igång min inre rebell. "Långpass", fnyser jag, "jag tänker minsann äta chips i soffan idag". "Tröskelfart? Inte en chans, jag vill springa snigelfart".
 
Jag har haft träningsprogram förut och resultatet blev att jag tränade mindre än någonsin förut. Samtidigt har jag stora planer för min löpning under 2016 och jag vill öka distansen och intensiteten rejält under vintern. Tillsammans med Torkel har jag brainstormat och kommit på en lösning, nämligen ett träningsprogram för rebeller!
 
Även om jag ogillar för mycket i min struktur i min träning så gillar jag mål och Torkel har därför skissat upp ett program som består av just mål: varje vecka har jag ett distansmål, ett mål för höjdmeter och ett mål för total tid. Dessutom finns det ett mål för hur stor del av träningen som skall vara högintensiv. Det finns dessutom viss flexibilitet varje vecka så att jag kan anpassa träningen efter min vardag. 
 
Låter det krångligt? Inte alls!
 
Så här ser tex oktober ut: 

Okt

vecka 40

3 – 5 tim

25 – 45 km

200–400 höjdm

90% lugnt

10% intensivt

 

vecka 41

3 – 5

25 – 45

200 – 400

90

10

 

vecka 42

3 – 5

30 – 50

200 – 400

90

10

 

vecka 43

3 – 5

30 – 50

200 – 400

90

10

 

vecka 44

3 – 5

30 – 50

200 – 400

90

10

 Totalt

 

18 – 22

160 – 200

1000 – 1500

90

10

 
Mina föräldrar kommer på besök den här veckan och då kommer jag att springa minsta möjliga och kan då kompensera nästa vecka genom att sikta på den högre siffran i intervallet. På samma sätt går det att få till viloveckor, ta hänsyn till skador eller vräka på med en supertuff vecka med dubbla långpass - om det är det som passar bäst. 
Dynamiska dödsövningar
Det är fortfarande strålande solsken och underbara sensommardagar i Bryssel så jag passade träna styrka på lunchen igen. Snart kommer Sunkparken att göra skäl för sitt namn så det gäller att passa på.
 
Jag fick ju lite ny inspiration för min styrketräning och testade två av mina nya övningar för första gången idag.
 
Den ena var en slags burpee som länge (fram tills jag provade den) var en favorit eftersom det var en burpee UTAN armhävningar. Jag trodde i min enfald att det därför skulle vara en burpee som jag kunde göra. Man skulle göra det vanliga upphoppet, ned och sedan ut i planka och sedan blev det så komplicerat att jag inte ens kan förklara.
Den andra övningen var ännu värre, och det säger jag inte bara för att det var en massa armhävningar och plankor och sidoförflyttning och liggande rodd - allt på en gång.
 
Om jag någonsin återhämtar mig så skall jag be Torkel dokumentera eländet nästa gång jag gör det. Det kan bli mitt legacy för eftervärlden och bevis på att jag faktiskt gjorde övningarna, hur otroligt det än verkar.
 
Sedan dess har jag segat mig igenom ett möte där jag misslyckades kapitalt med att ta anteckningar eftersom jag knappt kunde lyfta armarna. Om någon klagar tänker jag hänvisa till forskning om att anställda som tränar är mer produktiva i långa loppet. För jag känner mig verkligen inte produktiv nu.
Sommaren har börjat naggas i kanten i Belgien också.
Det där med lunchlöpning
Det finns många siffror som kan beskriva dagens löpning.
 
Antalet kilometrar (nästan 7, om man litar på min klocka) 
 
Snittfarten (nästan 6 min / km, dito). 
 
Antalet höjdmetrar (46 stycken, tack vare en en alldeles extra omväg på en tråkig bilväg bara för backens skull).
 
Stegfrekvensen (tackar som frågar, den föll inom ramarna för det som anses vara acceptabelt bland besserwissrar inom sporten). 
 
Eller så kan man konstatera att det var nästan 45 minuter av solsken, frisk luft och grus under fötterna. Det är grejer det. 
 
Jag sprang med mitt alldeles finaste löpsteg i en halvtimme innan det fick räcka. Jag har ändå kört mer löpteknik i år än vad jag har gjort sammanlagt under min livstid och 30 minuter är mycket begärt av ett lunchpass i solskenet. Benen kändes inte direkt pigga men inte heller tvärdöda och därmed fanns det två saker att fira. 
 
Sen överträffade jag alla förväntningar och simmade efter jobbet - efter en blixtvisit hemma för att äta upp resterna av gårdagens kladdkaka.