För skojs skull - Svett är det nya svarta

Det där med lunchlöpning
Det finns många siffror som kan beskriva dagens löpning.
 
Antalet kilometrar (nästan 7, om man litar på min klocka) 
 
Snittfarten (nästan 6 min / km, dito). 
 
Antalet höjdmetrar (46 stycken, tack vare en en alldeles extra omväg på en tråkig bilväg bara för backens skull).
 
Stegfrekvensen (tackar som frågar, den föll inom ramarna för det som anses vara acceptabelt bland besserwissrar inom sporten). 
 
Eller så kan man konstatera att det var nästan 45 minuter av solsken, frisk luft och grus under fötterna. Det är grejer det. 
 
Jag sprang med mitt alldeles finaste löpsteg i en halvtimme innan det fick räcka. Jag har ändå kört mer löpteknik i år än vad jag har gjort sammanlagt under min livstid och 30 minuter är mycket begärt av ett lunchpass i solskenet. Benen kändes inte direkt pigga men inte heller tvärdöda och därmed fanns det två saker att fira. 
 
Sen överträffade jag alla förväntningar och simmade efter jobbet - efter en blixtvisit hemma för att äta upp resterna av gårdagens kladdkaka.