För skojs skull - Svett är det nya svarta

Löpteknik med känsla
Jag är fortfarande förkyld och dagens tema är följaktligen självömkan. Vad kan passa bättre då än ett inlägg om löpteknik?
 
Som bekant är ju det där med löpteknik inget som faller sig naturligt för mig och det har tagit närmare 20 år (nej, jag är inte gammal, jag var JÄTTELITEN när jag började springa) att ens acceptera att det är ett nödvändigt ont. Så jag var möjligen en smula nervös när jag klev innanför dörren på Spring Snabbare för en session med Fredrik Zillén häromdagen.
 
Vi hann inte ens fram till löparbanan innan jag bröt ihop lite grann. Fredrik ville att jag skulle hålla huvudet på tre olika sätt samtidigt som jag förde armarna bakåt OCH uppåt samt gjorde något konstigt med axlarna. Jag hatar att inte förstå och har tyvärr bara en reaktion på akut frustration: jag börjar gråta.
 
Då hade vi kommit cirka halvägs genom uppvärmningen och Fredrik blev aningens skärrad. Eventuellt har det aldrig hänt förut att någon börjat gråta på hans pass. 
 
Vi kom överens om en strategi som gick ut på att jag skulle göra en sak i taget samt att jag inte skulle behöva tänka, utan bara känna, på tekniken. Det är så jag har lärt mig simma: inga konstiga övningar eller korvstoppning med information och konstiga liknelser. Jag vill bli korrigerad, känna efter hur det skall kännas när det är rätt och ställa frågor när jag inte förstår. 
 
Till hans cred så gick resten av passet riktigt bra. Han hade en otrolig kapacitet för entusiasm och beröm också inför mina mest mikroskopiska framsteg (det kan hänga ihop med att han var rädd för att jag skulle börja gråta igen i och för sig). Han liksom hoppade av glädje när jag lyckades röra en armbåge på ett korrekt sätt.
 
Han lyckades göra så att det blev roligt att lära sig och framför allt så att det kändes roligare att springa när jag sprang rätt. Sjukt mycket snabbare gick det också. 
 
På grund av alla mina fasoner hann vi inte så långt på passet - för att vara exakt hann vi med överkroppen men inte benen. Det är kanske inte optimalt eftersom man trots allt springer med benen men jag tar hela ansvaret för det. Dessutom förstår jag jättebra hur man skall göra med överkroppen nu. Benen får vi ta nästa gång. 
 
För jag vill faktiskt att det skall bli en nästa gång. Mina 20 år gamla rörelsemönster ändrar man inte i en handvändning och jag har bestämt mig för att jag skall hitta fram till en bra, skadefri och ekonomisk löpteknik.
 
Sorry, Fredrik, men du får stå ut med mig och mina känslor ett par timmar till!
#1 - Rund är också en form!

Bra där. Babysteps! :-)

Varför är det så himla lätt att bara "låta bli" att öva teknik...? :-P
Jag borde också ta mig i kragen!

Kram M

#2 - Märta

Jag förstår verkligen det där att man blir så frustrerad att man börjar gråta när man inte förstår. Jag blir lika frustrerad men min reaktion blir nog istället att jag blir riktigt otrevlig och får den som förklarar att känna sig värdelös för att han/hon ger dåliga instruktioner :-O

Gillar förresten namnet på hans metod "kalasmetoden".

#3 - Åsa

Oxå min Akilleshäl-ta tag i teknikträning och blir gråtfrustrerad. Jag är sån som behöver tid till att känna efter i kroppen hur olika övningar känns, sen gå vidare. En sak in i minneskortet i taget. När jag får börja springa igen så ska jag nog ta ett varv jag med teknikträning.
Lycka till m "kalaset". Nästa gång blir nog kanonbra. Det var nog bra att du grät så ni "hittade" varandra och han vet hur du funkar.