För skojs skull - Svett är det nya svarta

Inkonsekvent
Jag har redan sammanfattat 2016 i det här inlägget men jag tänkte säga något om 2016 som träningsår också. 
Istället för att titta på hur mycket jag tränat, eller hur långt jag sprungit, så tänkte jag skriva något om hur träningen sett ut fördelat per månad under 2016.
Det skrivs ju mycket om hur viktigt det är att vara konsekvent i sin träning men när jag tittar på antalet tränade timmar per månd så slås jag istället över hur inkonsekvent jag är - och att det är minst lika viktigt. 
I januari och februari syns den upptrappning jag gjorde för att träna inför Gröna bandet. Under 2015 låg jag på i snitt på 40 timmars träning i månaden så att gå upp till 46 i januari, och 47 i februari (som ju dessutom är kort månad) blev alldeles för mycket för mig.
Så pass att jag började se varningstecken på överträning och valde att vila mycket i början på mars. Det tog nästan två veckor med väldigt lätt träning innan jag kunde börja ta ut mig igen och kunde börja trappa upp träningen i april för att vara tillbaka på banan helt i maj och juni. De höga staplarna då beror på att jag hade en löparvecka i vardera månad (Lake District i maj och Gotland i juni). 
Juli blev en vilomånad inför Gröna bandet. Med bara ett par veckor kvar till start fanns det inget mer att uppnå och jag valde att vila mycket för att läka ut eventuella skador och vara i form. Med tanke på hur länge vi skulle vara ute så var det viktigare att vara utvilad och fräsch när vi började, än att ha någon sorts formtopp. 
Gröna bandet (augusti och de första tre veckorna i september) var en stor fysisk påfrestning och jag har tagit det förhållandevis hela hösten. Oktober handlade helt och hållet om återhämtning och den träning jag gjorde bestod av styrka och rehab, med enstaka kortare löpturer. 
November och december har också varit förhållandevis lätta månader - jag har trappat upp en del jämfört med oktober men är inte tillbaka på normal nivå ännu. Det beror delvis på Gröna bandet men också på att jag har haft det väldigt stressigt på jobbet inför en stor deadline i slutet på januari. Det är väldigt tydligt för min del att jag behöver mer vila när det är mycket på jobbet och med tanke på hur tufft mitt träningsår har varit har jag valt att lyssna på kroppen. 
Så istället för en jämn nivå på träningen genom året så har träningen varierat beroende på känslan i kroppen, stress på jobbet, återhämtning och uppladdning. Det har varit allt annat än konsekvent och det har varit helt rätt. 
Förra årets sammanfattning hittar du här - den handlade om hur jag jag fördelar min tid mellan olika träningsformer för att undvika att bli skadad. 
 
1.3 styrkepass och tränings-OCD
Jag fick äntligen ändan ur soffan och tog mig till närmsta utegym för ett styrkepass. Jag är egentligen barnsligt förtjust i utegymmen och brukar pallra mig iväg fortare än fortast när jag väl är i Stockholm men just den här vändan har det inte blivit av. Soffan, med en kopp te och en bra bok (allra senast The Essex Serpent av Sarah Perrey), har lockat mer. 
Men idag blev det äntligen av och det var så klart lika skönt som alltid. Styrketräning blir verkligen mycket roligare när det är utomhus. 
På vilken sätt var det här då 1.3 pass? Jo, det är nämligen så att jag lider av ett svårt fall av tränings-OCD (som drabbar mig allra mest när det kommer till styrketräning) som innebär att mina styrkepass ALLTID består av 9 övningar, som delas upp i tre block och sedan upprepas tre gångar vardera. 
Och när jag styrketränade i förrgår hann jag bara göra sex övningar så alltså var jag tvungen att göra de återstående tre övningarna i dag. 
Det kanske inte är helt normalt men jag behöver i alla fall inte hoppa jämnfota fjorton gånger och ta på alla dörrhandtag i lägenheten innan jag går utanför dörren. Dessutom så innebär det att jag faktiskt styrketränar mer. 
Går det förresten att göra den här övningen utan att typ få blödande skav på armbågarna? 
Årets sista långpass
I morse packade jag ryggan och drog ut rakt ut i Nackareservatet för ett långpass.
Det blev inte bara årets sista utan också ett av årets trailigaste eftersom vi valde en stig som verkade bestå enbart av stenar, rötter och misstänkt halkiga klipphällar. 
Torkel skuttade i väg som om han haft asfalt under skorna medan jag tassade fram i snigelfart och var grymt nöjd över att jag faktiskt sprang trots allt bök. 
Även om det var lite svårare löpning än vad jag är van vid så är det ovanligt fint och lättsprunget i skogen för att vara den här tiden på året. Bara lite is, tjäle och ingen snö. Fast så lite ljus att nästan alla bilder är lite suddiga trots att det är mitt på dagen. 
Istället för en av våra vanliga rundor så sprang tvärs genom Nackareservatet på nya stigar med siktet inställt på Saltsjöbaden. 
Jag hade fortfarande pigga ben och gott humör när stigen tog slut och vi var framme i Solsidan men solen var redan på väg ned och vi valde att sätta avsluta äventyret och hoppa på Saltsjöbanan hemåt istället.  
Eftersom inget långpass är komplett utan fika så tog vi omvägen förbi det nya upptäckta surdegsbageriet Bonne Femme i Björkhagen och plockade på oss ett gäng bullar. Deras bullar är direkt beroendeframkallande och vi har hunnit fika där många gånger under julen hittills...