För skojs skull - Svett är det nya svarta

25 kilo!
Vi har skrivit listor och vägt och räknat hela veckan och har nu kommit fram till en preliminär vikt på packningen. 
 
25 kilo. 
 
25 jävla kilon!
 
Det är cirka 10 kilo mer än vad vi hade räknat med och nu börjar arbetet med att banta packningen. 
 
Problemet är bara att det inte finns så mycket att plocka bort. Skall jag välja att bara ha två par trosor och spara 31 gram? Såga bort skaftet på tandborsten (den väger 12 gram intakt)?
 
Det som väger mest är så klart maten. På den första vecko-etappen kommer vi inte att kunna köpa någon mat alls och då hamnar maten på 5.3 kg per person. Då har jag ändå räknat med att gå back 1000 kalorier per dag... 
 
Planeringen av maten är det som är mest ångestladdat för mig. Det är årets underdrift att säga att jag är ganska dålig på att gå utan mat, när jag är hungrig blir jag inte bara en fara för mig själv utan också för omgivningen. Löpningen i sig kommer att bli stor utmaning för mig och jag har ingen större lust att ta mig an 35 km om dagen, sex dagar i rad, utan att ha tillräckligt mycket att äta. Dessutom ökar skaderisken om man springer på ett kalori-minus. 
 
Men 25 kilo är för mycket. Behöver jag verkligen två energi-kakor under löpningen? Eller kan jag ta bort 50 gram nötter från frukost-gröten?
 
Vilka fruktansvärda frågor att ställa sig själv.
Tough love
Trot' eller ej, men jag fick faktiskt klarteckan från kiropraktorn att börja springa igen. Visserligen med förmaningar om att ta det försiktigt och inte springa för långt, men ändock klartecken. 
 
Hipp hipp hurra!

Dessutom var det lite extra hipp hipp hurra eftersom jag fyllde år i går. Klartecken för löpning är ju något av det bästa man kan få på sin födelsedag!
 
Jag tog så klart första bästa tillfälle för en nypremiär i löparskorna och har sprungit på lunchen idag. Eller, jag sprang på lunchen efter att ha velat med skorna på framför datorn ett tag. Jag är ganska nervös när det kommer till min rygg.
 
Men jag sprang i alla fall och det gjorde inte ont!
 
Först var jag helt euforisk över att jag kunde springa utan smärta. Det gick över på en knapp kilometer när jag fick håll.
 
Efter ytterligare en kilometer började benen kännas väldigt tunga (note: benen ÄR tunga efter att nästan tre veckors vilo i kombination med att jag håller på att testa fram recept på mat som är så kaloristinn som möjligt för Gröna bandet) och det var svårt att få ordning på kroppen. Armarna ville liksom inte svänga i takt med benen och flåset var inte i någon takt alls. Tänk fölunge som tar sina första stapplande steg, fast utan att det är gulligt.
 
Sen blev det jobbigt på riktigt. Det var inte ett dugg roligt att springa och nästa kilometer ville aldrig ta slut.
 
Sådana här pass får mig att känna en sådan oerhörd respekt för nybörjarlöpare. Jag VET att det är roligt att springa och att kroppen snart är med på banan igen och om jag är relativt dålig form just nu så är jag ändå bra mycket bättre tränad än de flesta.
 
Det måste vara så himla tufft att börja springa på riktigt, både mentalt och fysiskt, när man inte är van. Sjukt imponerande att folk faktiskt klarar av det!
Hoppas hoppas hoppas
Idag skall jag tillbaka till kiropraktorn för att kolla ryggen igen. Jag hoppas hoppas hoppas på att få klartecken på att börja springa igen.
 
Min tumregel är att jag inte skall ha känt av ryggen alls - inga spänningar, ingen liten värk när jag böjer mig, I-N-G-E-N-T-I-N-G - i 24 timmar innan jag får testa att springa och där är jag inte riktigt än. Men kiropraktorn kanske är mer flexibel? 
 
Jag har inte sprungit en meter på två och en halv vecka nu och förbannar min influensa mer än någonsin, trots att jag är frisk från den i alla fall.
 
Det känns så sjukt orättvist att få ont i ryggen av att ha haft influensa! Det är ju dubbelbestraffning. 
 
Samtidigt tänker jag att det också finns något positivt i att inte ha fått ont i ryggen av mitt vanliga liv, eller av att ha trappat upp löpningen. Då hade det ju inte funnits något hopp för Gröna Bandet. Nu gäller det bara att hålla sig borta från bacillusker de närmsta fyra månaderna. 
 
Och så gäller det att komma igång med löpningen igen. Vattenlöpning och promenader i all ära, det är löpning jag skall hålla på med och det är det jag VILL hålla på med. 
 
Något som också är spännande idag är att jag skall träffa min PT för det första riktiga träningspasset. Stay tuned för att veta vad jag retade mig på den här gången.