För skojs skull - Svett är det nya svarta

Löpningen i maj
Det värsta med att skriva det här inlägget är att jag nu inser att jag faktiskt bara har två månader kvar med träning inför Gröna bandet. Går det ens att bli starkare på två månader? Eller blir det inte bättre än så här?
 
Det bästa är att jag har kutat på riktigt bra de senaste veckorna - i alla fall om man räknar med fjällvandring (och det gör man ju!). Jag har samlat ihop 257 km vilket förmodligen är ett rekord. Hurra för mig!
 
Jag har slagit rekord i höjdmeter också (förmodligen världsrekord men det låter jag vara osagt) med drygt 6000 meter, trots att jag varvat en hel del med vattenlöpning för att spara benen. 
 
Riktigt fint har det varit också och allra finast var det i England. Knäppast väder också - de första dagarna var det så kallt att vi behövde panikköpa vantar, den sista dagarna behövde vi panikköpa sommarkläder. 
Och så lite grann i Belgien också. 
Planen nu är att springa lite mer långpass framöver. Hittills har jag bara sprungit riktigt långa pass (ca 30 km) en gång i månaden men det känns lite ynkligt att bara köra två långpass till så jag tänker gå över till varannan vecka fram till mitten på juli ungefär.
 
Det kommer att bli en del organiserade långpass, bland annat en sex-timmars rogaining här i Belgien, och sedan, roligast av allt, ett fem-dagars genrep inför Gröna bandet på Gotland. Jag längtar!
Det där med äventyr

För mig handlar äventyr om att flytta gränserna, att göra något som får det att kittla i magen av känslan att det jag planerat är lite galet, kanske till och med omöjligt. Jag gillar att ta första steget av något som kanske ligger bortom det jag klarar av.

Gränserna har gradvis flyttats – en gång fick jag precis de här fjärilarna i magen av att ställa mig på startlinjen för Göteborgsvarvet. Nu känns en halvmara inte alls lika dramatiskt – det är lite så det är med äventyr.

Det hör också till att det finns dagar när jag är övertygad om att Gröna bandet är helt omöjligt. Att min ide inte är lite härligt galen så där utan faktiskt helt orimlig, till och med förmäten. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna genomföra något sånt?

Just idag är det en sådan dag. Skulle jag, som eventuellt var Sveriges mest talanglösa löpare redan innan diskbråcket, kunna springa genom hela den svenska fjällkedjan? Att ens vilja försöka drömma om att springa 1300 km i fjällen med en delvis förlamad fot är inte härligt galet, det är bara dumt.

Det spelar ingen roll att Torkel påpekar att jag faktiskt har sprungit likvärdiga sträckor förut, eller att jag vet att vår tidsplanering är så generös att vi skulle hinna vandra hela sträckan (faktum är att någon gick Gröna bandet förra året på lika många dagar som vi har planerat att springa det). Lika lite spelar det någon roll att jag har två månader kvar att träna och att jag redan springer mer än vad jag gjorde när jag tränade för ultradistanser.

Foten är dum. Jag är dum. Alla är dumma.

Sådana här dagar hör till och det hör till att de går över. Jag skall bara noja lite först, tänka igenom ett par kris-scenarier till och kanske planera in lite mer choklad i packningen.

San Sebastian med omnejd
Det är bara att kknstatera att det går väldigt mycket bättre med den färska apelsinjuicen än med morgonlöpningen på stranden.  Jag vet inte varför jag alltid tror att jag ska börja gilla morgonlöpning bara för att jag har semester. 
 
Däremot har vi vandrat en hel del och det har varit otroligt inspirerande.  Någon gång ska jag komma tillbaka till Baskien och springa stig mellan byarna. 
 
Så här ser det ut i San Sebastian. 
Idag letade vi oss ut på närmsta GR-led som förde oss längs klipporna till byn Paisaia. Som gjord för löpare.