För mig handlar äventyr om att flytta gränserna, att göra något som får det att kittla i magen av känslan att det jag planerat är lite galet, kanske till och med omöjligt. Jag gillar att ta första steget av något som kanske ligger bortom det jag klarar av.
Gränserna har gradvis flyttats – en gång fick jag precis de här fjärilarna i magen av att ställa mig på startlinjen för Göteborgsvarvet. Nu känns en halvmara inte alls lika dramatiskt – det är lite så det är med äventyr.
Det hör också till att det finns dagar när jag är övertygad om att Gröna bandet är helt omöjligt. Att min ide inte är lite härligt galen så där utan faktiskt helt orimlig, till och med förmäten. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna genomföra något sånt?
Just idag är det en sådan dag. Skulle jag, som eventuellt var Sveriges mest talanglösa löpare redan innan diskbråcket, kunna springa genom hela den svenska fjällkedjan? Att ens vilja försöka drömma om att springa 1300 km i fjällen med en delvis förlamad fot är inte härligt galet, det är bara dumt.
Det spelar ingen roll att Torkel påpekar att jag faktiskt har sprungit likvärdiga sträckor förut, eller att jag vet att vår tidsplanering är så generös att vi skulle hinna vandra hela sträckan (faktum är att någon gick Gröna bandet förra året på lika många dagar som vi har planerat att springa det). Lika lite spelar det någon roll att jag har två månader kvar att träna och att jag redan springer mer än vad jag gjorde när jag tränade för ultradistanser.
Foten är dum. Jag är dum. Alla är dumma.
Sådana här dagar hör till och det hör till att de går över. Jag skall bara noja lite först, tänka igenom ett par kris-scenarier till och kanske planera in lite mer choklad i packningen.
7 kommentar(er)
