För skojs skull - Svett är det nya svarta

Det där med äventyr

För mig handlar äventyr om att flytta gränserna, att göra något som får det att kittla i magen av känslan att det jag planerat är lite galet, kanske till och med omöjligt. Jag gillar att ta första steget av något som kanske ligger bortom det jag klarar av.

Gränserna har gradvis flyttats – en gång fick jag precis de här fjärilarna i magen av att ställa mig på startlinjen för Göteborgsvarvet. Nu känns en halvmara inte alls lika dramatiskt – det är lite så det är med äventyr.

Det hör också till att det finns dagar när jag är övertygad om att Gröna bandet är helt omöjligt. Att min ide inte är lite härligt galen så där utan faktiskt helt orimlig, till och med förmäten. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna genomföra något sånt?

Just idag är det en sådan dag. Skulle jag, som eventuellt var Sveriges mest talanglösa löpare redan innan diskbråcket, kunna springa genom hela den svenska fjällkedjan? Att ens vilja försöka drömma om att springa 1300 km i fjällen med en delvis förlamad fot är inte härligt galet, det är bara dumt.

Det spelar ingen roll att Torkel påpekar att jag faktiskt har sprungit likvärdiga sträckor förut, eller att jag vet att vår tidsplanering är så generös att vi skulle hinna vandra hela sträckan (faktum är att någon gick Gröna bandet förra året på lika många dagar som vi har planerat att springa det). Lika lite spelar det någon roll att jag har två månader kvar att träna och att jag redan springer mer än vad jag gjorde när jag tränade för ultradistanser.

Foten är dum. Jag är dum. Alla är dumma.

Sådana här dagar hör till och det hör till att de går över. Jag skall bara noja lite först, tänka igenom ett par kris-scenarier till och kanske planera in lite mer choklad i packningen.

#1 - Åsa

Det där nojandet hör till! Själv är jag världsmästare på det och min bror säger upp bekantskapen med mig ganska ofta, för jag bombarerar honom med hur dålig och värdelös jag är.
Sen testar man något, typ tröskelintervaller och blir hög som ett hus.

Och du, du är inte världens mest talanglösa löpare. För det är jag.

#2 - Malin

Om man inte hade de där tvivlen vore det nog inget riktigt äventyr, tror jag! Det kommer gå fint tror jag, ska bli kul att följa också!

#3 - Katrin -Katrins äventyr

Oavsett vad du tror om dig själv och ditt äventyr så tror jag på dig!! Du fixar det.

#4 - Rund är också en form!

Pirr i magen är BRA!! Det ska vara så.
Du fixar det och det är en GALEN prestation oavsett om ni går eller springa det. (Eller en blandning). :--)

Kram M

#5 - Märta

Du är garanterat inte landets mest talanglösa löpare. Hur många avverkar t ex så många kilometer som du gör en genomsnittlig månad? De flesta hade gett upp bara vid tanken på de...

Svar: Det är bara det där att jag aldrig blir bättre. Jag springer och springer men blir liksom inte ett dugg starkare eller snabbare.
Kari

#6 - Lillian

Känner jag igen! Första gången jag sprang Varvet var jag nervös hela veckan innan. I år var jag nervös samma dag och det var för att jag inte tränat tillräckligt pga en skada. :-)

Svar: Jag fattar inte ens vad det är jag / du / vi är nervösa för. För att inte slå något slags rekord? För att det skulle bli pinsamt att bryta? För att man skulle bli trött? Inget av det där spelar ju någon roll och ändå står man där på startlinjen och bryter ihop lite grann.
Kari

#7 - Emmi i Spanien - explorista.se

Det kommer ju gå skitbra! Och om det inte gör det, so what? Då får man njuta av naturen och se det som en grym upplevelse!

Svar: Precis, worst case scenario är typ att jag sitter på en fjälltopp och tittar på utsikten i sex veckor (eventuellt med ett brutet ben men vad gör väl det), och det är ca 100 gånger bättre än att sitta fast på ett kontor i Bryssel.
Kari