För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dag 49: Grövelsjön

Vi lämnar Rogenstugan tidigt och belönas med ett fantastiskt ljus när solen börjar klättra över trädtopparna. Det är vår första soluppgång, på den sista dagen. 

Det är vackert, men vi längtar till kalfjället. Det gör vi alltid men just idag känns det extra viktigt. Det har blivit väldigt påtagligt att varje steg vi tar för oss närmare slutet på inte bara fjällkedjan utan också vårt äventyr. 
Jag orkar inte tänka på vad det innebär, klarar inte formulera någon åsikt om hur vi haft det. Gröna bandet går inte att sammanfatta och jag längtar efter att få fylla mitt huvud och min blick med fjäll och vida vyer en sista gång.  
Stigen gör små besök på kalfjället men det är inte förrän den sista milen som jag är helt nöjd med utsikten. Till och med stenblocken har försvunnit.
Mina föräldrar möter oss uppe på fjället och det blir det andra känslosamma fjäll-mötet på bara några dagar - efter sju veckor av att bara vara jag och Torkel. Vi ser dem på långt håll där de avtecknar sig mot kvällshimlen på en ås och jag rusar mot dem. Det är fint att de, som körde oss till Kilpisjärvi för exakt sju veckor sedan, också är med när vi går i mål. 
Det är först senare tårarna kommer, när vi är framme vid fjällstationen i Grövelsjön och lägger händerna på dörren som officiellt markerar slutet på Gröna bandet.
Jag vet inte ens om det är av vemod eller lättnad som jag gråter.
Dag 48: Inte fullt så idylliskt
Vi tar farväl av vår fina lägerplats och börjar vandra mot naturreservatet Rogen som blir en av våra sista milstolpar på vandringen. 
Rogen är känd för att vara stenigt och gårdagens vemod går ganska snabbt över i förbannelser över den som hade idén att dra en led just här.
Vi har så klart vandrat igenom stening områden tidigare (Nordkalotten, känn dig träffad!) men det här är stenigt på ett helt annat sätt. Stora stenblock av olika storlek täcker marken och istället för vandring så blir det ett evigt klivande upp och ned på stenblocken. Jag tappar ständigt bort stigen och vi rör oss i snigelfart.  
Snart upptäcker vi dessutom att det finns ett större problem. Det är den varmaste dagen hittills och för första gången har vi svårt att hitta vatten. 
Vi passerar visserligen sjöar med jämna mellanrum men vågar inte dricka vattnet ur dem. Vi gjorde det på vår första fjällvandring tillsammans här och då blev jag riktigt magsjuk. Det är inte det avslut vi vill ha och vi går hellre törstiga än riskerar något.

Efter nästan 15 km hittar vi till slut en liten å där vi fyller på vattenflaskorna men vi inser också att chansen att hitta en tältplats mellan alla stenblock är ganska nära noll. Så istället bestämmer vi oss för att tillbringa äventyrets sista natt på Rogenstugan.  
Just den här kvällen blir vi de enda svenskarna i stugan. Till och med stugvärden är tysk. Vårt äventyr har på så många sätt varit en resa genom Sverige, svensk kultur och svensk historia, att det känns konstiga att avsluta omgiven av tyskar. 
Fast faktum är att det internationella följt oss åt genom fjällkedjan. Det har varit berättelser om svenska nybyggare i Lappland, stigen till Amerikahamnen Trondheim som vandrades av en tredjedel av befolkningen i Vilhemina som skulle utvandra, ständiga påminnelser om att fjällen är ett gränsland där det svenska, norska och samiska möts, ett holländskt par, ditlockade av den svenska naturen, som serverar belgiska våfflor på campingen i Kallsedet.  
Kontraster, helt enkelt.
Dag 47: Vemod?

Helt plötsligt har det som kändes så oändligt långt börjat närma sig slutet och vi har bara 10 mil, tre dagar, kvar på vårt fjälläventyr. 

När vi berättar frågar någon om vi känner och vemodiga och vi säger tvärsäkert nej. Vi längtar efter torra strumpor, vilodagar och riktig mat. 

En stund senare ångrar jag mig. Vi har det väldigt bra här på de fina vandringslederna i Härjedalen. Vi åt en fantastisk frukost på Ramundbergets Fjällgård, hösten är som allra vackrast just nu, solen skiner och vi har det så himla bra. 

Jag försöker känna efter men kan inte bestämma mig för om 100 km kvar till Grövelsjön känns som långt eller kort. Jag längtar, men också inte. Jag funderar vidare på frågan om vemod under dagen. Det myllrar av leder i Härjedalen och det som avgjort dagens vägval har varit namnet på fjällen snarare än något annat. Kariknallen ligger brevid Våffelbruket och den kombinationen är ju oemotståndlig. Kariknallen har dessutom en toppstuga med våffelservering. 

Toppstugan visade sig vara stängd för säsongen - igår var sista dagen - så vi delade ett paket Bragokex och jag var glad ändå. Vi fick dessutom våfflor bara några timmar senare när ett cafe oväntat dök upp i Andersborg. Där fanns det inte bara våfflor (med hemmagjord hjortronsylt!) utan också varm choklad gjord på choklad från Åre chokladfabrik. Vem kan längta hem när det är så här bra att vara i fjällen?!Vi går vidare och kommer upp på kalfjället där vi plötsligt blir ensamma igen. Inga svåra frågor, inga våfflor utan det är bara vi och de vidunderliga vidderna.

Kvällens lägerplats blir en av de bästa: en lagom porlande bäck (porlar det för mycket kan man inte sova och blir dessutom kissnödig!), platt och mjukt gräs och milsvidd utsikt åt alla håll. 
Jag ligger vaken länge och tittar ut genom tältduken där månen så småningom går upp och speglar sig där bäcken är som bredast ett par meter bort. Det ÄR vemodigt men jag undrar också varför det inte var så här lite oftare?