För skojs skull - Svett är det nya svarta

Framme i Lake District
En sak som jag gillar med GL3D är att tävlingen går på olika platser varje år - men att konceptet ändå är så genomtänkt att man känner sig hemma. I år startar vi i Coniston som är en ny bekantskap för mig men jag har redan stött på pantertanterna som höll mig sällskap i ovädret från förra året!
Vi läser kartorna och laddar med indisk mat. För första gången ska vi göra hela tävlingen tillsammans. Det känns ganska skönt att ha Torkel vid sidan med tanke på att min fotled fortfarande är ganska ostadig.
Faktum är att min enda målsättning är att komma igenom tävlingen med alla ledband intakta. ..
Över krönet
Det har känts som om min träning gått i uppförsbacke i flera månader nu. Det är inte (alltid) motivationen som har brustit men det har funnits en lång rad skäl till att jag inte orkar eller kunnat träna som jag trivs med.
Först var kroppen sliten efter Gröna bandet och jag ville ge den mycket tid för återhämtning.
Sedan utbröt jobbkaos med en oändlig massa deadlines och jag är glad att jag fattade att det inte fanns utrymme för att prestera något träningsmässigt också. Det var helt klart rätt beslut att sänka kraven. 
När jobbet väl lugnat ned sig så fick jag betala det fysiska priset för att ha "slarvat" med träningen och fick genast ont i höften. Höften rehabbades långsamt och försiktigt, fram till att jag började springa och stukade foten.
Rehab igen, med lite mindre tålamod den här gången, och ännu en period med missade styrkepass. Ryggen började värka lagom tills dess att foten blivit tillräckligt bra för att springa på.
Det börjar kännas segt med rehab och försiktig löpning på bana nu, när våren är som vackrast (om än väldigt kall) och skogen lockar.
Nu börjar det i alla fall äntligen kännas som om jag har nåt krönet på den här backen. Jag har rehabbat alla kroppsdelar jag kan komma på, prioriterat styrketräningen framför allt och varvat olika träningssätt för att minska slitaget.
 
Men om jag skall leta efter något positivt den här historien så finns det en sak som är tydligt och det är exakt hur bra jag mår av att träna mycket. Jag har aldrig tränat så lite som jag gjort de senaste sex månaderna och jag har aldrig varit så mycket skadad som är jag nu.  Bättre kvitto än så går inte att få på att min vanliga träning är precis vad jag behöver.
Kari vs Garmin
Enligt reklamen har Garmin tillverkat armbandet till Fenix 3 av extra hållbart kryptonit*-silikon som klarar extrema förhållanden.
Reklam ljuger ju aldrig och därför kan jag bara dra slutsatsen att jag har ovanligt frätande svett som vittrat sönder armbandet lite i taget. Så här ser nämligen mitt armband ut efter tre år. 
 Men det allra värsta är att klockan fightas tillbaka. Nästan exakt samtidigt som armbandet började spricka fick jag nämligen kliande utslag under själva klockan. Jag har haft den här klockan varje dag, inklusive två månader i fjällen när hygienen sköttes på ett minst sagt tveksamt sätt, utan att någonsin få problem och nu har jag helt plötsligt blivit tvärallergisk mot klockan. 
När det hände första gången så tvättade jag klockan och luftade handleden ett par dagar men det dröjde bara en veckan innan utslagen kom tillbaka. Nu har jag inte använt klockan på mer än två veckor och utslagen vägrar läkas. 
Sammantaget står det alltså 1-1 mellan mig och Garmin och vi sneglar misstänksamt på varandra medan vi väntar på att den andra skall göra nästa drag. Må bästa kvinna / klocka vinna!
*Eller något liknande.