Det har känts som om min träning gått i uppförsbacke i flera månader nu. Det är inte (alltid) motivationen som har brustit men det har funnits en lång rad skäl till att jag inte orkar eller kunnat träna som jag trivs med.
Först var kroppen sliten efter Gröna bandet och jag ville ge den mycket tid för återhämtning.
Sedan utbröt jobbkaos med en oändlig massa deadlines och jag är glad att jag fattade att det inte fanns utrymme för att prestera något träningsmässigt också. Det var helt klart rätt beslut att sänka kraven.
När jobbet väl lugnat ned sig så fick jag betala det fysiska priset för att ha "slarvat" med träningen och fick genast ont i höften. Höften rehabbades långsamt och försiktigt, fram till att jag började springa och stukade foten.
Rehab igen, med lite mindre tålamod den här gången, och ännu en period med missade styrkepass. Ryggen började värka lagom tills dess att foten blivit tillräckligt bra för att springa på.
Det börjar kännas segt med rehab och försiktig löpning på bana nu, när våren är som vackrast (om än väldigt kall) och skogen lockar.
Nu börjar det i alla fall äntligen kännas som om jag har nåt krönet på den här backen. Jag har rehabbat alla kroppsdelar jag kan komma på, prioriterat styrketräningen framför allt och varvat olika träningssätt för att minska slitaget.
Men om jag skall leta efter något positivt den här historien så finns det en sak som är tydligt och det är exakt hur bra jag mår av att träna mycket. Jag har aldrig tränat så lite som jag gjort de senaste sex månaderna och jag har aldrig varit så mycket skadad som är jag nu. Bättre kvitto än så går inte att få på att min vanliga träning är precis vad jag behöver.
2 kommentar(er)
