För skojs skull - Svett är det nya svarta

Vad jag tänker på när jag simmar
Jag simmade idag och det var REN MAGI. Visserligen klor-renad magi men ändå med en så bra känsla. Magin sträckte sig till och med till poolen och jag delade bana med en enda person som dessutom, under över alla under, crawlade i samma fart som jag. 
 
Som tur är kunde jag inte sabba känslan av att vara snabb pga sämsta belgiska poolen där sim-klockan inte fungerar utan kunde fortsätta att känna mig stark och smidig i min sim-bubbla. 
 
Jag får ibland frågan vad jag tänker på när jag simmar och svaret är att jag inte tänker alls. När jag springer löser jag problem men när jag hoppar ner i vattnet glömmer jag allt. Jag lyssnar på ljudet av bubblorna som uppstår när jag andas och älskar känslan av att flyga precis när jag sparkat ifrån i vändningen. 
 
Ibland försöker jag räkna längder men det är sällan jag klarar av att koncentrera mig tillräckligt länge för att ens räkna till fyra - det har hänt att jag misslyckats med det också och simmat extra långa hundringar. 
 
Jag skulle vilja vara en sån som sjunger när jag simmar (de är många!) men istället är jag en sån som sjunger om simning när jag gör annat. Den här sången sjunger jag allra helst just nu.
Tassigt
Just nu verkar det som om 5 km är en ganska lagom distans för mig och det råkar vara exakt så långt jag har till jobbet om jag tar omvägen genom parken. Ett sånt här sammanträffade måste ju vara ödet så jag dammade av mina gamla pendel-rygga och transportjoggade till jobbet. 
 
Under den allra grisigaste tiden på den belgiska vintern så transportlöpte jag varje dag till jobbet men jag kom av mig på grund av alla dusch-relaterade utmaningar, från arga lappar till försvunna duschslangar. Nu hänger duschslangen hos damerna på sin rätta plats och med 13 arbetsdagar kvar är det bara att sätta igång. 
 
Jag säger som vissa småbarnsföräldrar (som skall få förbli anonyma) säger om sina barn: Bryssel är som trevligast när stan sover. Jag tassade försiktigt mina fem kilometer till jobbet, lugnt och tyst som för att inte väcka någon och låta min egen kropp komma igång. Den verkar ju vilja ha lite extra tid på sig just nu.  
 
Uppför backen på Avenue de la Chasse, genom Cinquantenaire där lyktstolparna alltid får mig att tänka på Narnia, förbi den eviga trafikstockningen vid Schuman och till sist runt sjön i Marie-Louise-parken. Om ett par veckor hoppas jag att min kropp är lite mer lättväckt för då får jag betydligt längre pendelsträcka till jobbet. 
Mitt nya liv
Jag har aldrig gillat att se på TV - vi har inte ens någon TV i Bryssel - men ivrigt påhejad av Torkel har jag gjort lite plats i mitt liv för SVT Play.
Mest tittar vi på det som vi kallar norsk fjäll-TV men vi har också följt Kalle Zachari-Wahlströms olika serier om träning. Just nu lägger jag mer tid på att sälja möbler än att träna (två sängar med madrasser, en tavla, en kruväxt, en dammsugare, ett bord och två små byråer bara förra veckan) så det passar ganska bra att Kalles nya serie, Kalles sex liv, handlar om olika sätt människor har valt bort konsumtion och stress.
I de två avsnitt som sänts hittills har han träffat ett par som cyklar jorden runt på fyra år och en kille som bor på sex kvadratmeter och satsar på att bli självförsörjande.
Jag hade inte valt något av de liven själv, även om båda lockar på sitt sätt. Däremot är det alltid grymt inspirerande att se någon annan, som valt något helt annat än det jag själv har valt, berätta hur de tänkt. 
I mitt nya liv kommer jag att jobba heltid inom det offentliga och fortsätta att bo i en dyr storstad men det kommer ändå att bli en stor förändring. Kanske inte jämförbart med att sälja allt och hoppa på en cykel, eller att bli självförsörjande bonde men det är en liten bit på vägen i alla fall. 
Fyra pallkragar hann vi bygga på baksidan av vårt hus. Med lite tur räcker det för att bli självförsörjande på rabarber i alla fall.