För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dag 1: BAMM
Jag klamrar mig fast med naglar och dubbade skor på en nästan lodrätt fjällsida och begrundar tävlingsledningens presentation kvällen innan. "BAMM är en löpartävling", sade de, "om du måste klättra har du gjort fel vägval".
 
Vi har definitivt gjort fel vägval men det är för sent att göra något åt det. Vi har redan kravlat,  klättrat och krupit mer än 500 höjdmeter uppför en väldigt brant grässlänt och det hade varit omöjligt att vända tillbaka under kontrollerade former. Torkel har redan tappat fotfästet en gång och gled då 3-4 meter ned innan han landade i en liten jokk. Den jokken är nu långt borta och vi har inget val annat än att fortsätta uppåt, hur mycket mjölksyran än bränner i vader och axlarna. 
Min klocka piper och berättar att den senaste kilometern tagit 50 minuter och 33 sekunder. 
 
En timme tidigare stod vi i en idyllisk dal och kände oss starka, pigga och fulla av optimism. Det gick bra! Tre kontroller avklarade utan några större missöden och med fräscha ben dessutom. 
Där i branten har jag mer nytta av mitt gröna kort i klättring än något vi gjorde under Gröna bandet förra året,  eller något av alla de löppass jag gjort i år. 
 
Det är BAMM i ett nötskal. Det är lika ljuvligt som det är hemskt och man kastas mellan de två utan förvarning. 
 
Vi vann striden mot det här fjället men det var i den här klättringen vi förlorade vår chans att klara BAMM50. Maxgränsen är tio timmar och när en kilometer tagit 50 minuter så går de timmarna ganska snabbt.
Vi ger upp någonstans runt den näst sista kontrollen när vi har 90 minuter kvar och vi är en mil från nattlägret. Orienteringen har visserligen gått bättre än sist men det märks att jag inte gjort de backpass och långpass som krävs. Man kan inte genomföra BAMM 50 på pannben och gamla meriter. 
Vi skippar den sista kontrollen och tar en lång omväg för att slippa en sista stigning och få avsluta med dagens enda kilometer på stig. När vi äntligen kommer fram till nattlägret har vi missat tidsgränsen med mer än två timmar och vi är enbart tacksamma över att bli nedflyttade till motionsklassen dagen därpå. Det finns inte chans att mina ben hade klarat en till dag som den här.
 
Det blev 37 km och 2100 höjdmeter men det är inte ens det som var det jobbiga utan det är terrängen som tagit all energi. Det som såg platt ut på kartan visade sig vara en lång radda med små raviner som vi fick klättra ned och upp i, vi lade en evighet på att komma runt branter och traskade i en evighet på puckelmyrar som kunde knäckt vilken step-bräde fanatiker som helst. 
 
Jag hade hoppats på mer löpning och mindre dödsångest jämfört mot sist vi var med men så blev det inte. Dubbarna i skorna hjälpte en hel del mot dödsångesten men det blev fan inte mer löpning för det.
Här hade man ju kunnat springa om inte benen varit så trötta...
#1 - Madelene

Äsch då. Kollade efter er i resultatlistan men hittade er inte så jag gissade att det blev för tufft. På´t igen nån annan gång :).

Svar: Precis vad jag tänker! På't igen, men med mer träning i benen. Jag visste ju att jag tränat för lite i år så jag är nöjd med vår insats ändå!
Kari Gardelin