För skojs skull - Svett är det nya svarta

Springa-simma-springa
Jag vaknade i morse utan att ha ont i vare sig rygg eller armar och kan därmed meddela att gårdagens paddling officiellt var en stor framgång. Och att min kropp officiellt är fantastisk. 
 
Så jag hittade på en ny utmaning för den och tog med mig Linnea på ett springa-simma-springa pass! För vad kan gå fel när en snigel som jag skall springa och simma med någon som tränat både friidrott och simning på elit-nivå?
 
Nu var dagens pass inte direkt på elit-nivå: vi joggade ned till Ältasjön som ligger bara någon kilometer bort, lät Torkel ta med sig löparkläder och skor i ryggsäcken medan han sprang vidare runt sjön och vi simmade rakt över, och sedan joggade vi hem tillsammans alla tre. 
 
Det här mitt allra roligaste sätt att träna under sommarhalvåret. Även om vi bara var i gång en timme så kändes det som ett litet äventyr att leta sig ned genom vassen vid sjön och det finns en alldeles särskild charm i simning som transport - det är ljusår från att nöta längden i en bassäng. 
 
Ältasjön är den sjö som ligger närmast oss sedan flytten men jag har bara simmat där en gång tidigare och har fortfarande en hel del kvar att lära mig om vattnet där. Till skillnad från Källtorpssjön och Söderbysjön där jag simmat tidigare i Nackareservatet så är Älta strömt. Det krävs inte mycket vind för att ytvattnet skall börja driva och då är det som att simma i en brant uppförsbacke. 
 
Vi fick kämpa för att ta oss framåt i vår backe ute på sjön och som det så ofta känns när man simmar så kändes det inte som om bryggan vi siktade på kom närmare hur mycket vi simmade. 
 
Jag fick förstås kämpa lite extra för att hinna med Linnea men trots hög puls och trötta armar var det framför allt väldigt roligt att ha sällskap i simningen. Jag simmar ju mycket ensam och det är en helt annan känsla att veta att det finns en annan simmare bara några meter bort, som kan hjälpa en att slåss mot sjöodjuren, sjögräs och strömmar.