För skojs skull - Svett är det nya svarta

2017 - årssammanfattning
Mitt nyårslöfte förra året var att 2017 skulle bli ett år av äventyr - microäventyr, dagsturer eller långhelger. Massvis med frifluft i alla dess former. 
 
Det blev exakt tvärt emot. Istället för många små frifluftsäventyr blev det ett stort livsäventyr när vi köpte hus i Stockholm, jag lämnade min karriär inom EU bakom mig för att istället söka jobb i Sverige. Det har inte funnits mycket tid till ens ett microäventyr utomhus. 
 
Träningsmässigt har det varit mitt sämsta år någonsin. Kroppen har inte riktigt orkat med mer än rekrytering, flyttlådor, renovering och nystart och jag har varit skadad eller sjuk på något sätt nästan hela året. Jag tänker att det ibland måste bli sämre för att kunna bli bättre och att grunden jag lagt i år kommer att bli en utmärkt plattform för både träning och äventyr nästa år. 
 
Men trots att det enda jag minns från träningsåret 2017 är skador så berättar bloggen och kameran en annan historia. 
 
Vi började året med att springa på Sörmlandsleden nära Trosa i strålande solsken och riktigt riktigt kallt väder. Jag följde upp med ett microäventyr på hemmaplan där jag försökte sova under bar himmel i 10 minusgrader. Det var underbart i ca en timme innan jag smet hem till Torkel och en varm säng igen. 
Jag hade fina dagar i Stockholm i februari också, med en hel del skridsoåkning innan jag åkte norrut..
... för att hälsa på Katrin, drottningen av friluftsmat. Det fanns ingen snö i Jämtland så lade all tid på att äta istället. 
I mars åkte vi på långhelg till Cornwall. Jag stukade foten och kunde inte springa på en månad. 
 Jag rehabbade som en galning och även om jag knappt sprang så lyckades jag ändå genomföra Great Lakeland 3 Day. Vi fick ett par riktigt fina dagar i Lake District efter tävlingen.
 Jag åkte direkt från Lakedistrict till intervju i Stockholm efter att ha panikhandlat intervjukläder på Heathrow. Jag hade dessutom två väldigt olika intervjuer på samma dag så jag var tvungen att köpa en stor handväska för att kunna bära med mig ett ombyte. Bytte kläder gjorde jag på en cafe mellan intervjuer. Hemskt var det, med det var ju värt det. 
 
Intervju nummer två hanns med strax innan en helg i Umeå, där jag smälte upplevelsen medan vi paddlade kanot. 
Vid det här laget hade vi redan flyttat in i huset och började upptäcka nya rundor. Här Ältasjön runt. 
Jag sade upp mig i början av juni men fick inte sluta förrän i mitten på september. Som tur var hade jag en hel månad ledigt och kunde åka till Gotland och vila upp mig lite. 
Jag hann få in lite träning men det räckte inte på långa vägar för BAMM där vi fick en väldigt tuff dag på fjället och missade tidsgränsen med flera timmar. 
Vi hade ett par dagar i Abisko efteråt där vi satsade på lyxvarianten av fjäll. 
 
Det sista jag gjorde innan jag åkte tillbaka till Bryssel var ett experiment med ett barnvänligt äventyr. Vi fick med oss två vänner och deras barn för att sova i det här vindskyddet på Sörmlandsleden en natt. Det var knökfullt i vindskyddet och vi slog upp tält och tarp i skogen bakom och hade det finfint. 
Efter ett par kaotiska veckor i Bryssel flyttade jag äntligen hem i september och hann precis ta ut min kajak på en premiärtur. 
Jag sprang också årets två roligaste lopp. Först Tjurruset... 
... och sen fantastiska Gotland Ultra Marathon. På något sätt hittade jag ork för att springa 51 km längs den gotlänska kusten och förundrades över att det finns tävlingar som faktiskt är löpbara. Varför springer jag inte mer sådana? 
Stockholm visade sig från sin bästa sida under hösten och jag hann både pannlampemysa med Torkel och upptäcka träningspotentialen på jobbet takterrass. 
På det stora hela är det inte så illa pinkat för att ha varit ett dåligt år. Tur att jag har en blogg som kan påminna mig om allt det fantastiska som jag gjort under året...
Sjuk, ynklig och förmodligen helt odräglig
Jag är sjuk igen. I den långa kedjan av skador och infektioner har ryggont lämnat plats för influensa och det blir ännu en vecka utan träning. 
 
Hade det rört någon annan hade jag tvärsäkert diagnosticerat "stress" som en orsak till allt och trots att jag är ganska bra på att vara oresonlig när det gäller mig själv börjar till och med jag inse att det inte kan vara en slump. Det är tredje gången jag är sängliggande med feber och hosta på fyra månader - mer än under 2015 och 2016 sammanlagt. 
 
Det har varit ett intensivt år men just nu finns det faktiskt ingenting jag måste göra. Mina nya kollegor vet att jag inte är en slacker, huset är i hyfsad ordning och vi har bestämt att vägra julstressa här hemma (jag citerar Underbara Clara: "Under de mörka månaderna ser ingen om det finns lite skit i hörnen").
 
Så jag har kapitulerat inför bacillerna och är sjuk, ynklig och förmodligen helt odräglig. Jag konsumerar baljor med te, sträckläser dåliga deckare och gör ingen nytta alls. 
 
Det är helt underbart. 
Advent(ure)
Mitt försök till barnvänligt äventyr började ganska dåligt. Den ena barnfamiljen är sen och den andra har missat alla instruktioner om var, när och hur. Torkel blir ståendes i 45 minuter på en iskall parkeringsplats innan någon dyker upp medan jag försöker snåla på veden genom att elda blöta grenar från skogen. Det ryker så mycket att det knappt går att vara vid brasan. 
 
Det är ju lite äventyrligt på ett sätt men mest av allt är det tråkigt och ganska långt ifrån min vision om adventsmys. 
 
Jag kan väl inte påstå att det någonsin blev så där Astrid Lindgren-idylliskt som jag hade tänkt mig men när barn och vuxna väl dök upp blev det ganska bra ändå. Barnen gillade visserligen inte korven, och hade inte tålamod nog för att grilla marshmallows (Hurra! Mer för mig!) och vad dessutom ganska skeptiska till att sitta på en ostadig stock istället för att en stol. 
 
Men trots tårar och gnäll intygade föräldrarna att barnen "skulle prata länge om det här på förskolan" och det är tydligen det finast betyg man kan få. 
 
Själv då? Jo, för min egen del hade jag det jättebra och är väldigt nöjd med att alla numera är överens om att det är så här man skall fira. 
 
Den första gången jag firade advent med just de här vännerna var det nämligen ett lucia-firande som urartade i ett fylleslag.  
 
20 år senare har omvärlden kommit ifatt mig och numera vill alla fira på mitt sätt. Jag behövde bara vänta på att de skulle få barn först. 
Lycka är att ha en grillpinne som kan grilla två marshmallows på samma gång