Mitt försök till barnvänligt äventyr började ganska dåligt. Den ena barnfamiljen är sen och den andra har missat alla instruktioner om var, när och hur. Torkel blir ståendes i 45 minuter på en iskall parkeringsplats innan någon dyker upp medan jag försöker snåla på veden genom att elda blöta grenar från skogen. Det ryker så mycket att det knappt går att vara vid brasan.
Det är ju lite äventyrligt på ett sätt men mest av allt är det tråkigt och ganska långt ifrån min vision om adventsmys.
Jag kan väl inte påstå att det någonsin blev så där Astrid Lindgren-idylliskt som jag hade tänkt mig men när barn och vuxna väl dök upp blev det ganska bra ändå. Barnen gillade visserligen inte korven, och hade inte tålamod nog för att grilla marshmallows (Hurra! Mer för mig!) och vad dessutom ganska skeptiska till att sitta på en ostadig stock istället för att en stol.
Men trots tårar och gnäll intygade föräldrarna att barnen "skulle prata länge om det här på förskolan" och det är tydligen det finast betyg man kan få.
Själv då? Jo, för min egen del hade jag det jättebra och är väldigt nöjd med att alla numera är överens om att det är så här man skall fira.
Den första gången jag firade advent med just de här vännerna var det nämligen ett lucia-firande som urartade i ett fylleslag.
20 år senare har omvärlden kommit ifatt mig och numera vill alla fira på mitt sätt. Jag behövde bara vänta på att de skulle få barn först.
Lycka är att ha en grillpinne som kan grilla två marshmallows på samma gång
1 kommentar(er)
