För skojs skull - Svett är det nya svarta

Tillbaka på banan igen
Efter halleluja-upplevelsen på gårdagens styrkepass bestämde jag mig för att testa höften på ett löppass också. 
Fem kilometer senare satt alla kroppsdelar kvar där de skulle och jag har fått bekräftelse på att min rehab-strategi fungerar. Mycket alternativträning, mycket styrka och försiktig upptrappning av löpningen kommer att lösa problemet - den här gången också. 
Något jag också fått bekräftelse på är att man tappar löpformen så himla snabbt. Och när den väl är borta så finns det inget som är så jobbigt som att springa. 
Som tur är så vet jag ju att löpning inte kommer att känns tungt och trögt särskilt länge men jag skickar en tanke till alla nybörjar-löpare därute som kämpar på trots att de aldrig upplevt hur skönt det är att springa när allt fungerar.
Höften fungerade bra men kameran var desto sämre. Jag har ingen aning om vad som hände här. 
På-nytt-född i Sunkparken
Det var mycket som inte var bra med dagens styrketräning.
Jag lade tio värdefulla träningsminuter på att irra runt i källarkorridorerna hos mina kollegor på arbetsmarknadsdepartementet i jakten på ett öppet omklädningsrum.
Sunkparken var grå, stökig och ful - som man kan vänta sig av Sunkparken i februari.
Det både åskade och blåste storm - som man annars inte väntar sig i februari - och det blev ett blött och kallt träningspass.
Men samtidigt var det som om något lossnade i min kropp. Samma känsla som när man öppnar ett fönster i ett unket konferensrum, eller när man tar av ett par jeans som sitter för tight. Som om de små viktiga musklerna i min kropp vaknat till liv och mitokondrierna helt plötsligt kommit ihåg att det är meningen att de skall jobba. Som om blodcirkulationen satt fart och ny energi och kraft börjat nå fram till platser där det bara funnit spindelväv och rost de senaste månaderna.
Det var inte på något sätt lättare att köra övningarna men det kändes bättre
Ett par timmar senare kom träningsvärken.
Mitt godaste bröd
Jag är uppvuxen med hembakt bröd och det är en vana jag tagit med mig var jag än bott i världen. Jag flyttade till Kina med flera paket färsk jäst i bagaget som jag sedan fryste och använde i flera månader, i England brukade jag tigga till mig jäst i lösvikt på ett bageri. I Belgien finns jäst som tur är att köpa i mataffären, även om rågmjöl är omöjligt att få tag på just nu. 
Det handlar inte bara om att få gott bröd att äta utan hela baket symboliserar hemtrevnad och trygghet för mig. 
Jag gillar känslan av degen under mina händer, älskar lukten av nybakt bröd och tycker att få saker är lika tillfredsställande som synen av en deg som jäst över kanten på bunken. Det går inte att stressa fram en bra deg och kanske är det därför jag förknippar hembakat bröd så starkt med lugn och ro. 
Ett av mina absoluta favoritbröd är det här morotsbrödet som jag anpassat efter ett recept av Wenche Frölich. 
4 dl rivna morötter
1 paket jäst
4 dl rumsvarm mjölk
4 dl rumsvarmt vatten
150 g rumsvarmt smör
6 dl grovt rågmjöl
Ca 15dl vetemjöl
salt
Lös upp jästen i mjölken och vattnet innan du blandar i rågmjölet och de rivna morötterna. Blanda sedan ned smöret och vetemjölet och knåna ihop tll en smidig deg. Idag fick degen jäsa medan jag simmade - det är bra om den får stå ett par timmar. Baka sedan ut te-kakor som får jästa ytterligare en halvtimme på plåt innan du gräddar på 250 grader i ca 10 minuter.  
Vi äter det både till frukost och använder det till halloumiburgare på kvällar när ingen orkar laga mat.