För skojs skull - Svett är det nya svarta

Då vet man att man saknat skogen
Det har varit glest mellan löppassen det här året och ännu glesare mellan de fina löppassen. Livet kommer i vägen ibland. Men idag kunde vi äntligen tassa iväg mot skogen i skymningen, lagom när solen inte stekte fullt lika mycket. 
Även om jag varit borta från min hemma-skog här i Bryssel länge så mindes fötterna stigen och löpningen kändes bättre än på länge. 
Huvudet verkar ha saknat skogen mer än alla andra kroppsdelar tillsammans för det kopplade bort precis allt med en gång. Det var omöjligt att fokusera på något annat än att tassa fram på stigen och jag hade svårt att hänga med i samtalet med Torkel.
En gång frågade han om vilken stig vi skulle välja i en korsning och jag hade ingen aning om var vi var - trots att vi sprang vår vanliga runda som vi sprungit hundra gånger förr. En annan gång kommenterade han täckjackorna på två löpare vi mötte (det har alltså varit närmare 30 grader varmt i dag) och jag hade inte ens sett löparna, än mindre vad de hade på sig. 
Det är helt klart en underdrift att naturen hjälper en att koppla av. Jag var uppenbarligen helt bortkopplad. 
#1 - Mari

Haha, känner igen det där. Sådär funkar jag när jag är i fjällen, blir helt bortkopplad. :)

Svar: Riktigt så borta brukar jag inte vara men jag skyller på att det var länge sedan vi sprang i skogen.
Kari Gardelin