För skojs skull - Svett är det nya svarta

Queen of rehab
De flesta sporter utöver jag med mer entusiasm än begåvning men när det kommer till rehab är det precis tvärtom. Noll entusiasm men det är min absolut bästa gren. Jag är skitbra på att rehabba. 
Som ett sant proffs förlitar jag mig på en blandning av instinkt, pannben och google och började rehabba foten redan från dag ett. Jag skall ju springa tre-dagars mountain marathon in Lake District om fyra veckor, då finns det ingen tid att förlora. 
Ibörjan handlade det mest om att vicka på foten och skrynkla tårna men nu när jag haltar snarare än hobblar finns det mer utrymme för olika övningar. 
Min hemsnickrade metod går ut på maxa blodcirkulationen i foten för att få bort inflammationen, samt hålla igång rörlighet och styrka så mycket som möjligt. Framför allt har jag dammat av balansplattan - det är 80% återfallsrisk på stukningar (jag har stukat den här foten tidigare även om det är ett par år sedan dess) och jag har verkligen inte lust att göra om det här igen.
Och så lyssnar jag på den här, för den hjälper mot allt.  
B-day
B som i Brexit och B som i birthday. Jag firar dagen med att ligga hemma i soffan med foten i högläge och lyssna på radioprogram om Brexit. Senast på min 40-årsdag har Storbritannien lämnat EU. Rent politiskt är det en lika stor händelse som när Berlin-muren föll, fastän effekten blir ungefär det motsatta. 
 
Det blir inte den mest festliga dagen men på fredag får jag ju den bästa presenten i form av nycklarna till nya huset så det känns ok ändå. Plus att mina kollegor skickade blommor. 
 
Andra födelsedagar jag minns är:
  • När jag fyllde 16 och firade på spa med mamma på Visbys finaste hotell. Vi missade dock att det var gemensam bastu vilket blev lite pinsamt...
  • När jag fyllde 20 och hängde nästan hela dagen i en telefonkiosk i den ganska otrevliga parisiska förorten Melun. Jag var på väg till mitt sommarjobb på en kanalbåt och båten fanns inte där jag hade fått information om att den skulle finnas. Det här var innan mobiltelefoner fanns och jag hade inget annat val än att sitta i telefonkiosken och vänta på att någon skulle ringa mig och berätta vad jag skulle göra. 
  • Min 23-årsdag tillbringade jag på ett övergivet parti av den kinesiska muren tillsammans med två kompisar som inte visste att jag fyllde år. Jag gick och småmyste i hemlighet hela dagen. 
  • När jag fyllde 30 och Torkel och min familj hade fixat en hel helg med spa, vänner och överraskningar. 
Sånt jag tänker på när jag cyklar
Pga skäl (Bryssel) så cyklar jag nästan bara inomhus. Lite oväntat för någon som gör all annan träning utomhus men så är det. Cykelpassen på rollern är en timme långa och eftersom det låter för mycket för att lyssna på radio så finns det inget annat att göra än att cykla och att tänka.
Man hinner tänka ganska mycket när man cyklar en timme inomhus och skulle tex kunna komma på kreativa idéer, hitta på finurliga lösningar eller försänka sig själv i ett meditativt tillstånd där alls som finns är det rytmiska snurrandet från hjulen.
Eller så kan man göra som jag gör och tänka på sin bak i en timme.
När jag cyklar utomhus kan jag variera sittställningen mer och då går det bättre men på rollern är jag så vinglig att jag bara klarar av minimala justeringar.
Rumpan tar liksom över allt när man cyklar på roller. Känslan av hur sadeln nöter mot sittbenen, misstankarna om att det är så här liggsår uppstår. Frustrationen över att inte kunna vrida sig om och kolla om man fått blåmärken på riktigt  (vetskapen om att det inte skulle vara socialt acceptabelt att lägga upp en bloggbild oavsett).
Och inte slutar det bara för att man kliver av cykeln heller. Nej, den cykel-relaterade besattheten av rumpan sitter i flera dagar. Varje gång man sätter sig ned minns man känslan från cykeln...