Pga skäl (Bryssel) så cyklar jag nästan bara inomhus. Lite oväntat för någon som gör all annan träning utomhus men så är det. Cykelpassen på rollern är en timme långa och eftersom det låter för mycket för att lyssna på radio så finns det inget annat att göra än att cykla och att tänka.
Man hinner tänka ganska mycket när man cyklar en timme inomhus och skulle tex kunna komma på kreativa idéer, hitta på finurliga lösningar eller försänka sig själv i ett meditativt tillstånd där alls som finns är det rytmiska snurrandet från hjulen.
Eller så kan man göra som jag gör och tänka på sin bak i en timme.
När jag cyklar utomhus kan jag variera sittställningen mer och då går det bättre men på rollern är jag så vinglig att jag bara klarar av minimala justeringar.
Rumpan tar liksom över allt när man cyklar på roller. Känslan av hur sadeln nöter mot sittbenen, misstankarna om att det är så här liggsår uppstår. Frustrationen över att inte kunna vrida sig om och kolla om man fått blåmärken på riktigt (vetskapen om att det inte skulle vara socialt acceptabelt att lägga upp en bloggbild oavsett).
Och inte slutar det bara för att man kliver av cykeln heller. Nej, den cykel-relaterade besattheten av rumpan sitter i flera dagar. Varje gång man sätter sig ned minns man känslan från cykeln...
1 kommentar(er)
