För skojs skull - Svett är det nya svarta

”Varannan kvinna trakasseras på löprundan”
Trots att tidningarna just nu är fulla av artiklar som gör mig vansinnig på ett eller annat sätt så blev jag extra arg över den här artikeln om sexuella trakasserier och löpning
Enligt en studie utförd av Runner's World så uppger hälften av alla kvinnor (och 20% av alla män) att de någon gång blivit utsatt för sexuella trakasserier när de tränat. Nästan var femte kvinna har blivit förföljd av någon under en löprunda och 7 procent har råkat ut för blottare eller blivit antastade.
Tyvärr är det här en bild jag känner igen. Jag har visserligen aldrig blivit förföljd och aldrig hört så grova kommentarer som artikelförfattaren men om jag springer i stadsmiljö är det nästan en regel snarare än ett undantag att jag får någon sorts kommentar. De allra flesta är relativt oskyldiga - visslingar, komplimanger eller hejarop - men de är lika ovälkomna för det. Objektifieringen finns alltid där som en underton.
Det har funnit andra sorters kommentarer också, av typen "jag har koll på dig, jag vet var du jobbar" när jag tränat på lunchen och ja, jag tillhör den stora grupp kvinnor som någon gång ändrat sitt träningsbeteende på grund av oönskad uppmärksamhet från män. 
Oönskad uppmärksamhet förekommer så klart i flera sammanhang men åtminstone jag har upplevt att jag är extra utsatt när jag tränar. För att göra det hela värre så känner jag mig extra sårbar när jag tränar. Jag är rent fysiskt sett mer utsatt när jag tränar - kanske har jag redan mjölksyra i armar och ben, kanske ligger jag redan på marken för att göra plankan. Träningen är dessutom något privat för mig där jag sänker garden och slappnar av och då är det lite jobbigare att hantera män som stirrar eller kommenterar. Även mer oskyldiga kommentarer kan påverka mig starkt - just för att de påminner om de grövre kommentarerna och outtalade hotet. 
Allra värst är att undersökningen visar att en del tjejer slutat upp med träningen pga trakasserier. Träning handlar i förlängning om att vårda sin egen hälsa och det är just därför jag blir så jävla arg över det här.
Och så finns det folk som säger att jämställdheten har gått för långt. Fy fan.
Det finns dessutom forskning som visar att många kvinnor undviker att träna för att de inte vill visa sig i tights, svettiga eller ostylade framför andra. För att avsluta med något positivt så delar jag en film från den engelska myndigheten Sport England som handlar om just det - att träna och vara bekväm med sin kvinnokropp.
Se den med ljudet på för att höra Maya Angelou läsa sin dikt "Phenomenal woman". Det är värt det!
 
 
 
#1 - Sanna

Jag ler aldrig på gymmet av precis den anledningen, det finns för många idioter som tar ett leende som en invit till allt från oskyldigt småprat (vänligt men ovälkommet) till mycket mer störande kommentarer/antydningar. Trist, kan jag tycka, att en inte ska kunna få hälsa artigt på medmänniskor av båda könen utan behöva ha sin bistra "jag-kan-lyfta-hundra-kilo-så-passa-dig-jävligt-noga-för-att-komma-för-nära"-min som skyddsvall. Eller vänta! Jag har faktiskt skrattat en del på gymmet på sistone eftersom jag har lyssnat på podden "My dad wrote a porno", men det har nog mest uppfattats som att jag är knäpp, inte som att jag ler åt folk. Den podden är livsfarlig, jag höll på att tappa en 22-kg-stång på mitt eget huvud pga plötslig skrattattack och en stund senare var jag så distraherad att jag råkade försöka stjäla en vikt som satt på en stång som någon redan höll på och lyfte med. Pinsamt!

Svar: Här i Belgien hjälper det ju inte heller att man duschar tillsammans i simhallarna - kanske är det ren självbevarelsedrift som gör att det inte är några belgiska tjejer som simmar? Min bistra min är dock förfinad till perfektion och jag kan backa upp den med 80 kilo muskler dessutom så det är få som är oförskämda mer än en gång.
Kari Gardelin

#2 - Nipe

Ja fy fan. Jag ska säga att för min egen del har jag aldrig fått utstå nåt när jag tränat. Däremot är jag ju begränsad i hur och var jag tränar. Tänker till på mina löprundor och går inte gärna promenader själv när det är mörkt. I vårt samhälle finns en obemannad filial till stadens gym (som jag var medlem på för några år sen). Det ligger typ 500 m hemifrån så det borde ju varit perfekt då när jag hade gymkort, men det fanns ju inte en chans i helvetet att jag skulle gått dit själv! Att de hade kameraövervakning hjälper ju föga om nån vill vara dum.
Nu när vår dotter börjar bli stor (14) så vill hon ut och löpträna ibland och vi har kanske inte alltid möjlighet att följa med. Hur fasen gör man då? Ska vi lära henne att ha koll bakåt och lära henne hur hon ska göra om nån kommer? Vi vill ju inte överföra våra rädslor och normalisera att man som tjej måste "passa sig", men samtidigt kan vi ju inte bara låta henne springa själv. Fatta skräcken för att nåt skulle hända. Det finns ju inget vinnande koncept, hur vi än gör blir det galet. Ska tillägga att vi bor i ett samhälle som jag nog egentligen skulle beteckna som ganska säkert, men ändå känner vi så här. Fan.

Svar: Jag har gått på en kurs i självförsvar för tjejer i Friskis regi. Riktigt bra! Men det är ju inte det som borde vara lösningen...
Kari Gardelin

#3 - Zandra

Det ska inte vara på detta sättet. Själv har jag varit förskonad från detta. På löprundorna blir jag bara glad om jag träffar någon överhuvudtaget men de går ju i skogen oftast, jag har aldrig varit rädd att bli "anfallen" av någon kille. Däremot har jag blivit anfallen 3ggr av hundar senaste 12månaderna så jag är mer rädd för hundar än killar. Men jag tycker det är otrevligt att det är på detta sätt. Man måste väl kunna prata le mot varandra fastän man är tjej och kille utan att man ska tänka att det är ok att ge inviter eller trakassera den som råkar le mot än.

Svar: Dalarna måste vara mer civiliserat än Bryssel! Här är det nästan alltid någon som hojtar något efter mig när jag transportspringer. Hundarna därmed är ganska väluppfostrade här. Undrar vad det säger om Belgien?
Kari Gardelin