För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dag 2: Backe upp, backe ner
Dag 2 skulle var både längre och brantare enligt banbeskrivningen och inte fanns det något café heller. Jag hade ont precis överallt: framsida lår, baksida lår, rumpan, vaderna, fötterna och armarna. Och så började vi med att klättra 450 höjdmeter. Jag trodde att jag skulle dö.
Vi tältade på det gröna fältet uppe i det vänstra hörnet. Sen gick vi ännu lite mer uppför...
... innan vi stämplade en kontroll, åt lite choklad och fortsatte uppåt.
Den positiva med mördarbacken är att jag aldrig, under några omständigheter, skulle ha sprungit en meter av den stigen och inte behövde gräma mig över mina svaga fotleder. Hela jag var ju svag.
Det negativa är att om jag är dålig på uppförsbackar så är jag urusel på nedförsbackar. Jag hatar nedförsbackar. Uppför är det åtminstone naturligt att det är jobbigt. 
 Ungefär en livstid senare kom vi ned till en dal där till och med vädret var bra. Det kändes som att hamna i ett parallellt universum och där jag bara inbillat mig att GL3D var hemskt och jobbigt. Jag till och joggade lite försiktigt på stigen. 
Den känslan gick över ganska snabbt. Nästa kontroll, dagens sista, såg nämligen ut så här:
Anledningen till att jag håller i mig är att det blåste storm på den här toppen. Det gick knappt att stå upprätt i kastbyarna. Väl nere i nästa dal vid kvällens lägerplats visade det sig att vinden tagit partytältet och packpåsar, klädesplagg och kartor yrde i luften.  Vid ett tillfälle rymde någons självstagande innertält och hann ett par hundra meter innan någon rugbytacklade det till marken. 
#1 - Märta

Bättre storm än snö iallafall? Eller kanske inte, när man är där uppe på toppen.

Svar: Allt är bättre än snö i maj.
Kari Gardelin

#2 - Nina

Vackert är det åtminstone, som en naturens egen utmaning!

Svar: Så himla fint! Och byarna är hur gulliga som helst.
Kari Gardelin