För skojs skull - Svett är det nya svarta

Gotland ultra marathon: gudomliga stigar och gotländskt ljus
 Jag brukar inte ha svårt att skriva race reports men med GUM är det annorlunda. Det finns liksom ingen dramatik, ingen spänning och inga missöden att skriva om. 
Bara 50 km ren löpmagi på mjuka skogsstigar längs en av världens vackraste kuster. 
Jag är i urdålig form både psykiskt och fysiskt och in i det sista tvivlade jag på att jag skulle kunna springa hela vägen mellan Hallshuk, på Gotlands nordspets, och Visby.  När starten gått tog det 300 meter innan vi hade hamnat på efterkälke och sen tog två timmar innan vi såg en annan löpare igen. 
De senaste veckorna har kombinationen nytt jobb, flytt och renovering krävt ganska mycket energi och dagarna innan GUM hade jag huvudvärk, hög puls och var ganska hängig. 
Jag tassade på i min egen fart och liksom kände hur all stress rann ur kroppen - det GÅR inte att vara stressad och springa ultra. Axlarna sjönk och andningen blev lugn och regelbunden för första gången på flera veckor. 
GUM är en sådan där liten lokal tävling som jag älskar. Det finns ingen bestämd bana utan vi fick en liten vägbeskrivning och tipset att hålla havet på höger sida hela tiden. Ibland fanns det markeringar som visade den "rekommenderade vägen", ibland gissade vi. Men var vi än var så kunde vi höra vågorna och känna havsluften. 
Hur kan man annat än älska ett lopp som går på sådana här stigar? Någonstans i den här skogen fattade jag exakt hur grisiga tävlingar vi faktiskt brukar vara med på. På BAMM kröp jag fram vid flera tillfällen, på Tjurruset fick någon dra upp mig ur leran och på Great Lakeland 3 Day hade jag och Torkel ett långt gräl om det faktiskt var möjligt att ens krypa fram där stigen gick. Och så kan det vara så här att springa trail. 
Sa jag att det var vackert också?
Vi fyllde på vätska efter 17 kilometer, och fick bullar efter 37 och vare sig vi sprang i skogen eller på stranden, på grus eller mjukt barr så bara fortsatte benen av sig själva. Jag dippade inte över huvud taget, inte ens när vi kom ut i stark motvind samtidigt som stigen gick över i mjuk sand efter fyra mil. 
Vid det laget hade vi kommit in på stigar som jag känner och jag visste ju att sanden skulle ta slut och att det skulle bli så här igen: 
Vi kom i mål efter 7,15, trots att jag informerat tävlingsledningen om att allt under åtta timmar skulle vara ett mirakel. Jag känner mig oförskämt fräsch och även om benen är lite stela så är axlarna fortfarande avslappnadde och huvudvärken har släppt för första gången på länge. 
 
Fem mil längs på Gotland var liksom allt som behövdes. Om någon annan känner likadant så finns det faktiskt en till chans i höst. Årets KUL-helg (arrangerade av Kommittén för UltraLöpning) går nämligen på Gotland och då får man springa exakt den här mirakelsträckan. Man kan anmäla sig här
#1 - Märta

Se, det gick ju hur bra som helst! Grattis till grym uthållighet! Jag älskar detaljen att det inte finns någon markerad bana, bara rekommendation om att se till att ha havet på höger sida hela tiden 😊

Svar: Bästa ideen, det tog bort en hel del av "springa-vilse-ångesten" som jag brukar ha på sådana här tävlingar. Tävlingsledningen beskrev banan som mellan 49 och 54 km, beroende på vägval.
Kari Gardelin

#2 - Katrin

Vilken fin racereport. Så glad att du vara kunde njuta. Och hoppas att du kan få med dig den känslan in i vardagen nu. ☺️

Svar: Jag är halvvägs genom arbetsveckan och ler fortfarande!
Kari Gardelin

#3 - Löpar-Åsa

MEN HERREGUD! Ska jag springa ultra är det absolut det jag ska springa! UNDERBART!!!

Svar: Det är klart du skall springa ultra! Roligaste löpningen ju. Och Gotland är det vackraste a dem alla!
Kari Gardelin