För skojs skull - Svett är det nya svarta

Race report: Tjurruset
Jag har sprungit Tjurruset förut och vet att jag skall förvänta mig lera. Mycket lera. Men det räcker inte för årets Tjurrus innehöll mer lera än jag sett i hela mitt liv. Tjurruset är inte som en löpartävling, det är som att bli barn igen och få hoppa i de största vattenpölarna, och leka i de lerigaste gyttjehålen precis hur mycket man vill. 
 
Vi får någon kilometers uppvärmning innan det börjar och springer i solsken på fina stigar ute på norra Djurgården. Det känns väldigt civiliserat och det går över snabbt när snitslarna leder ned oss i det första träsket. 
 
Vi springer i den sista startgruppen på söndagen och det är alltså mer än tusen löpare som har geggat till banan innan oss.  
 
Jag sjunger Mora Träsks Tigerjakt för Anna och vi kastar oss ut i gyttjan. 
 
Det är kompakt, djup och total gegga. Leran räcker långt upp på låren och vi ramlar, famlar och fastnar. Jag har enorm nytta av mina långa ben och drar upp både min kompis och ett par andra tjejer som gått ned sig och inte kommer vidare. 
 
På inget sätt handlar det om löpning - jag kravlar mer än jag springer samtidigt som mjölksyran bränner i benen som om jag körde intervaller. 
 
Det tar tio minuter att ta sig igenom det första träsket och vi highfivar när vi kommer upp på en liten stig igen. Det dröjer inte länge innan stigen går rakt ut i ett vattenfyllt dike som är 3 meter brett. Vattnet går mig upp till hakan och jag struntar i linorna som är dragna över diket och simmar istället. Det finns knappt en centimeter av mig som inte är täckt av gegga när jag kommer upp. 
 
På flera ställen delar funktionärer ut nya skor till de löpare som blivit av med sina i leran.
 
Och så fortsätter det i tio härliga men sjukt jobbiga kilometer. Som om det inte räckte med gegga och iskallt vatten är banan dessutom dragen uppför varenda backe på Norra Djurgården, inklusive en slalombacke som är så lerig att en kille kanar flera meter nedför backen innan någon lyckas fånga upp honom. 
 
Det är lite det som är grejen med Tjurruset. Vi stannar flera gånger och hjälper andra loss ur leran, och får lika mycket hjälp tillbaka. Det är ingen som jagar en bra tid och istället vi skrattar tillsammans åt misären, leran, varandra och åt själva.
 
Ett skäl till att jag gillar att springa långt är att upplevelsen då blir viktigare än farten men det visar sig att lera har exakt samma effekt. 
 
Om någon undrar så har jag alltså gula skor på mig. 
Foto: Ryno Quantz
#1 - Trail och Inspiration

Oooh, så himla roligt!!! Haha! :-D

Svar: Du skulle älska det!
Kari Gardelin

#2 - Märta

Haha verkar både asroligt och läskigt (får lite kvicksandvibbar). Du hade kanske mer nytta av dina simkunskaper än springkunskaper?

Svar: Vi sprang halva loppet hand i hand så jag skulle lägga "romantiskt" till din lista. I vått och torrt, liksom.
Kari Gardelin

#3 - Sanna

Underbart!