För skojs skull - Svett är det nya svarta

För ett år sedan
Idag är det exakt ett år sedan jag och Torkel öppnade dörren till Grövelsjöns fjällstation efter att ha vandrat, sprungit och haltat de 1400 kilometerna från Trerikesröset. Jag var riktigt sliten, fötterna värkte konstant och mest längtade jag efter att få sätta på mig torra strumpor. 
 
Jag har fått frågan om Gröna bandet var värt allt slit,  om vi verkligen hade roligt också? "Roligt" är väl kanske inte det rätta ordet men jag ångrade aldrig, inte ens i norra Jämtland när vi klafsade tio mil genom myrmark och var tvungna att tälta på en grusväg för att inte sjunka på natten, att vi bestämde oss för att göra Gröna bandet. 
 
Det var kallare och blötare och gjorde mer ont än jag kunnat föreställa mig men det var också en större och mer omvälvande upplevelse än vad jag kunnat ana.
 
Det händer något mentalt, något konkret och beständigt när man tillbringar så lång tid på fjället. Tempot går ned och då hinner man se världen på ett annat sätt.
 
Någonstans ute på fjället hade två beslut växt fram: jag ville bo i hus och jag ville flytta hem till Sverige efter flera år i Bryssel. De tankarna hade funnits länge hos mig men det krävdes flera veckor på fjället för att de skulle mogna till ett beslut. 
 
Huset köpte vi tre månader senare och ett par veckor efter tillträdet satt jag i byggdammet på golvet i vårt nya vardagsrum och skrev ansökningen till det som nu är mitt jobb.
 
Gröna bandet FTW. 
 
Lopp-biten
Egentligen skulle Mourn mountain marathon bli höstens enda tävling men den krockade med både flytten och ett bröllop i Bryssel så vi fick ställa in. 
 
Eftersom 1 - 1 = 0 borde det ju betyda att det inte ska springas några alls i höst men vips så har jag anmält mig till inte mindre än tre lopp de närmaste tre veckorna.
 
Nu på söndag ska jag springa en Brotorp trail, som anordnas av vår lokala orienteringsklubb Skogsluffarna. Att luffa runt i skogen motsvarar min ambitionsnivå ganska exakt men om jag känner orienterare rätt så är "ilfart" en bättre beskrivning för resten av startfältet...
 
För mig blir det sista  (av cirka två) långpasset innan Gotland Ultra. Loppet är 25 kilometer men om pannbenet räcker till tar jag en extra vända för att få ihop 30 och boosta självförtroende lite.
 
Helgen efter det är det Tjurruset och jag ska klafsa mig igenom en mil av gegga.
En annan del av den gotländska kusten. 
Hej, Stockholm!
Det har inte blivit så mycket friluftsäventyr i år men det stora äventyret för 2017 börjar nu. Med nytt hus, nytt jobb och nygammalt land kan de sista månaderna på året inte bli något annat än spännande.
Vi var till exempel och handlade i går och på vägen dit spelade någon Lars Winnerbäck på hög volym med öppet fönster och inne på Konsum blev jag nästan extatisk vid tanken på att jag kunde handla hur mycket jag ville, utan att behöva tänka på när vi skall resa igen. För det skall vi inte. 

Det är de små sakerna jag ser mest fram emot.

Att äntligen ta ut min kajak på en premiärtur, någon gång under paddelsäsongens allra sista dagar. Jag tänker mig höstfärger och helt stilla vatten en helg väldigt snart. 

Att regnet som kommit de senaste veckorna har fått fart på svampsäsongen och jag skall få göra risotto på Primusköket på nyplockade trattkantareller.

Att springa långpass på Sörmlandsleden med ryggsäck. Kanske sover vi en natt på vägen, kanske hoppar vi på pendeln tillbaka till Stockholm samma dag.

Att komma i ordning i huset så att jag kan kura skymning framför brasan med raggsockor och en bok. Just nu har vi eldningsförbud men skorstensfejaren är redan inbokad för besiktning.

Vi smet iväg från flyttlådorna idag på en upptäckarrunda på stigarna i området och hamnade vid den här vyn över Strålsjön.