För skojs skull - Svett är det nya svarta

Race report: Brotorp trail
Jag säger att jag bara ligger på soffan och stirrar i taket men när jag skall berätta om helgen fattar jag ju själv att jag eventuellt har gjort för mycket. För jag har ju tävlat också! 
 
Jag och Tocke lufsade oss igenom skogen i OK Skoglufsarnas lilla trail-tävling i Nackareservatet. Starten gick bara en kilometer hemifrån och dessutom utlovades våfflor vid målgång så hur hade vi kunnat låta bli?
 
Jag var ganska nervös på startlinjen. Vi skulle springa 25 kilometer och en snabb koll på kartan antydde att det här var riktig stig-löpning. Inte så där som på Lidingöloppet där asfaltskorna fungerar fint utan riktigt teknisk meckig brodd-trail med lera, rötter och knixiga backar. Jag gillar ju sånt men det är också ganska tufft och det var länge sedan jag sprang 25 kilometer av det. Eller 25 kilometer av något alls för den delen.  
Foto: Lotta Silwer
 
Som väntat rusade stora delar av startfältet iväg och kvar blev en liten trupp med tjejer och så gentlemannen Torkel som lovat att hålla mig sällskap. Det tog bara ett par minuter innan vi svängde av motionsspåret och kom in på en liten lerig stig. Det var knappt att jag kunde hålla styrfart men jag envisade med att jogga trots att det nog gått fortare att gå. 
 
Lerig stig, vacker skog och stilla jogg visade sig vara den perfekta kombinationen för mig just nu. Det var omöjligt att tänka på något annat än just de hala rötter som fanns framför fötterna just nu och tempot var precis lagom för att puls och andning skulle komma i fas. Det går liksom inte att vara stressad när man halkar fram på en snårig stig. 
 
Vi sick-sackade fram mellan svampplockare (det är Karl-Johan-år i år, enligt den enkät jag genomförde under loppet) och mountainbike-cyklister. De andra två tjejerna drog ifrån i nedförsbackarna, jag kom ifatt så snart det planade ut och däremellan småpratade vi om löpning och livet. Det är sådana här tävlingar jag gillar bäst - när man pratar med konkurrenterna hellre än springer ifrån dem. 
 
Med tanke på formen och underlaget så var jag väldigt nöjd med att det tog hela 17 kilometer innan jag började bli sliten. Hade det varit en vanlig tävling hade jag kanske gett upp och börjat gå där men på Brotorp trail skulle det ju finnas våfflor i målet och då kan man ju springa hur långt som helst. 500 meter från målet kunde jag till och med känna doften av våfflor i luften. 
 
25 kilometer gick bättre än väntat men jag hade absolut inte haft lust att springa 25 km till som jag skall göra på Gotland om två veckor. Då finns det inte ens några våfflor som kan hålla mig i gång...
#1 - Madelene

Mysigt! Impad av 50 km. Det skulle jag aldrig göra. Min gräns går vid 42 km asfaltslöpning eller 30 LL ;).

Svar: Jag älskar små lokala tävlingar. Men du, 42 km asfalt låter väldigt mycket jobbigare än 51 km gotländsk stig!
Kari Gardelin

#2 - Sanna

Ett gotländskt lopp borde väl bjuda på saffranspannkaka och salmbär?

Svar: Fast våfflor är ju godare. Torkel springer ju så mycket snabbare än mig att han lär hinna hem, duscha och äta mat innan jag kommer i mål så han får ta ansvar för våfflorna.
Kari Gardelin

#3 - Trail och Inspiration

Men åååh, våfflor! Bästa "knepet" ju!! :-)

#4 - Märta

Verkar vara ett mysigt lopp!