För skojs skull - Svett är det nya svarta

Att bli en tränande människa igen
Att ha en gipsad arm får väl anses vara en giltig ursäkt att missa träningen men det gr det inte ett dugg enklare att komma tillbaka igen. Min självbild består av outröttliga ben som lätt skuttade uppför berg, genom myrar och även om man kan diskutera hur sann den bilden är så är det defnitivt inte så det känns just nu. 
 
Jag har tappat både formen, motivationen och träningsrutinen och ett par extra kilon gör det inte direkt lättare att springa heller. 
 
Jag har ju längtat men just nu känns det bara jobbigt - för att inte prata om att de långpass och äventyr jag drömt allra mest om skulle vara helt omöjliga. 
 
Istället för att ställa krav och plåga mig igenom långa jobbiga pass gör jag tvärt om: sänker förväntningarna och tar bort alla måsten. 
 
Jag lunkar runt på korta rundor, kör halva styrkepass och nöjer mig med tio minuters yoga. Jag har inte bråttom, är inte anmäld till några tävlingar och den viktigaste grund jag kan lägga nu är att hitta tillbaka till träningsglädjen igen. 
I huvudsak
Efter skiktröntgen har läkarna bestämt att min tumme har, i huvudsak, läkt och jag är, i huvudsak, jätteglad. Visserligen krävs mer röntgen (magnetröntgen härnäst) och oändliga mängder sjukgymnastik men jag har blivit av med gipset och just nu är det det enda som räknas.
 
Att få klia sig på armen och svettas floder utan att det gör något. Om två veckor får jag testa att simma.
 
Min arm är stel och klen och lurvig nog att tillhöra en ovanligt lurvig italiensk man. Det gör inget, jag älskar den ändå.
 
Sju gånger om dagen ska jag ta av min skena för att göra två olika sjukgymnastikprogram och kanske kanske kanske kan jag paddla i slutet på sommaren.
 
Och nästa helg hämtar vi hem vår korv-lika lilla valp.
 
Livet känns, i huvudsak, mycket lättare nu.
Det blir inget GL3D
 
Efter mycket vånda har jag bestämt mig för att inte starta GL3D i år. Jag har knappt sprungit sedan jag bröt handleden i januari och även om jag var beredd att trotsa den dåliga formen och släpa mig uppför de engelska bergen så har jag insett att det inte kommer att fungera.
 
Jag har ju fortfarande gips vilket innebär att jag inte kan vara ute när det regnar och jag har aldrig sett sånt regn som på GL3D.
 
Och även om jag skulle packa gipset i drybags så skulle jag ändå inte kunna genomföra tävlingen. Det är ofta tuff bergsterräng och en mes som jag behöver förr eller senare klättra, krypa eller hasa för att komma både upp och ned för de branta backarna.
 
Det är 20 års jubileum i år och arrangörerna har lovat att årets tävling blir något alldeles särskilt. Vi har sett fram enot det i stort sett sen förra årets tävling och det blir första gången sedan 2013 som jag inte möter våren i Lake district.
 
Hittills har bokat av två skidresor och en cykelsemester pga handleden och det känns inte som om jag kommer ett dugg närmare att bli frisk heller. Kommer jag att kunna paddla i sommar? Simma? Hur lång tid kan det här egentligen ta?