För skojs skull - Svett är det nya svarta

Det blir inget GL3D
 
Efter mycket vånda har jag bestämt mig för att inte starta GL3D i år. Jag har knappt sprungit sedan jag bröt handleden i januari och även om jag var beredd att trotsa den dåliga formen och släpa mig uppför de engelska bergen så har jag insett att det inte kommer att fungera.
 
Jag har ju fortfarande gips vilket innebär att jag inte kan vara ute när det regnar och jag har aldrig sett sånt regn som på GL3D.
 
Och även om jag skulle packa gipset i drybags så skulle jag ändå inte kunna genomföra tävlingen. Det är ofta tuff bergsterräng och en mes som jag behöver förr eller senare klättra, krypa eller hasa för att komma både upp och ned för de branta backarna.
 
Det är 20 års jubileum i år och arrangörerna har lovat att årets tävling blir något alldeles särskilt. Vi har sett fram enot det i stort sett sen förra årets tävling och det blir första gången sedan 2013 som jag inte möter våren i Lake district.
 
Hittills har bokat av två skidresor och en cykelsemester pga handleden och det känns inte som om jag kommer ett dugg närmare att bli frisk heller. Kommer jag att kunna paddla i sommar? Simma? Hur lång tid kan det här egentligen ta?
Uppdatering
Jag var ju på sjukhuset förra veckan för avgipsning och hade planerat in en helg med firande, långpass och obehärskat kliande på handleden.
 
Det gick inte så bra.
 
Båtbenet har läkt fel eller har eventuellt inte läkt alls och gipset sitter där det sitter. Läkarna kan inte ge någon prognos och jag ska göra skiktröntgen nästa vecka. Det kan bli flera veckor till med gips, kanske tummen aldrig blir helt återställd.
 
Jag kom av mig helt och hållet. Inget firande och definitivt inget långpass.
 
Och glasspinnen jag använde till att klia mig på handleden nyss verkar ha fastnat under gipset. 
 
Jag är så sjukt less på det här. Less på de sju styrkeövningar jag kan göra, less på att springa i samma fleecetröja hela tiden, less på att torka gipset med husjållspapper i timmar efter att jag tränat, less på att vara så begränsad och inte kunna simna, cykla, åka skidor (kommer jag ens att kunna paddla i sommar?) eller ens öppna en burk med skruvlock.
 
För att inte prata om att jag haft på mig samma kläder sedan i januari.
 
En bra sak finns i alla fall kvar. Världens finaste valp!
 
Tre bra grejer
Min positiva sida har knappast lyst igenom så mycket i år men nu börjar det äntligen vända och helt plötsligt finns det en hel massa saker att se fram emot. Eller, de har funnits där hela tiden men det är inte förrän nu jag har lyft blicken från mitt eget träsk av självömkan och orkat titta på dem. 
  • På torsdag blir jag äntligen av med mitt allt äckligare och allt mer hatade gips! Jag längtar efter att komma igång med sjukgymnastiken, simma, kunna cykla till jobbet igen, kunna använda andra långärmade tröjor än den sönderklippta feece jag har haft varje dag i tre månader och efter att få klia mig riktigt mycket på handleden. 
  • Vi har hittat en valp som faktiskt existerar och skall hoppa på ännu ett tåg för att hälsa på den nästa helg. Jag har aldrig åkt så mycket tåg som i år (40 tågtimmar de senaste fyra veckorna) men vad gör man inte när det finns en perfekt hundvalp i Hässleholm som man kan hälsa på?
  • Snön är nästan helt borta i vår mini-trädgård och jag kan börja få ordning på den. Förra året fanns det bara tid att peta ned några krokusar men jag drömmer om en riktig köksträdgård med kryddor, rabarber, hallon och krusbär. 
Valp som faktiskt existerar. Vi hade tänkt att hon skulle heta något som andas fjäll, äventyr och grace men nu när jag ser bilden är det tydligt att hon är en Korvas.