För skojs skull - Svett är det nya svarta

Två år efter Gröna bandet
Idag är det exakt två år sedan vi påbörjade Gröna bandet. Ett omvälvande, fantastiskt och skitjobbigt äventyr på 49 dagar och 1399 kilometer. Det var tuffare, blötare och gjorde mer ont än vad jag någonsin trodde var möjligt men ändå går det inte en dag utan att jag tänker på det och längtar tillbaka till fjällen. 
 
Blöta strumpor var en stor del av min verklighet under Gröna bandet men dem tänker jag inte alls på när jag tänker tillbaka. Inte heller tänker jag på hur ont jag hade i fötterna, alla de gånger när jag var så trött att jag grät. 
 
Fjällen själva lockar så klart men framför allt längtar jag tillbaka till känslan av frihet och enkelhet. Livet är så mycket lättare när man vaknar varje morgon och bara går dit näsan pekar. Det är en frihet från valmöjligheter och beslut (till skillnaden från friheten i att kunna äta precis vad man vill till middag...) som skapar ett nästintill oändligt utrymme för tankar och kreativitet. 
 
Det går inte att förstå hur trängd den fria tanken är av alla beslut vi fattar varje dag (skall jag springa för att hinna med tunnebanan 08.12 eller hinner jag om jag åker 08.17? Vill jag ha chai eller örtte? Vilken film vill jag se i kväll? Vilka skor skall jag ta?). 
 
Därmed inte sagt att jag tänkte djupa existientiella tankar hela tiden. För det mesta tänkte jag inte alls. 
 
Men jag tror ändå att det undermedvetna jobbade på i det tysta, processade känslor och intryck som varit obearbetade länge. Till exempel hade vi varit ute i flera veckor när jag plötsligt tvärstannade på fjällen och berättade för Torkel att jag hade fått nog av Bryssel och att det var dags att flytta hem till Sverige igen. 
 
Nu är vi hemma i Sverige och jag kan bara tänka på vad nästa äventyr ska bli. Tvärs över Island. Tvärs över Grönland. Lofoten på langs (ja, jag gillar när det finns ett tydligt början och slut!). Kanske blir det Vita bandet, det vill säga svenska fjällkedjan på skidor. 
 
Tanken är att Sälka ska följa med och jag längtar till hon blivit stor nog att hänga med på längre vandringar och äventyr. Än så länge går vi bara någon kilometer ihop men planen är att hon ska få följa med till fjällen i vinterå en nybörjartur. När det gäller vinterfjäll och skidor har jag mycket att lära så Vita bandet ligger ett par år framåt i tiden. Kanske blir det aldrig ens av men det skadar ju inte att börja träna redan nu, just i fall att!
 
 
#1 - Sara

jag förstår precis vad du menar med den där inre resan och allt det där. det händer saker inom oss som vi inte behöver formulera medvetet i huvudet. och så dyker insikter upp. tänk att ni fick springa genom de där höstfärgerna också. magiskt!

Svar: Längtar till vårvintern, då är Sälka äntligen tillräckligt stor för fjälläventyr så då drar vi norrut igen!
Kari Gardelin