För skojs skull - Svett är det nya svarta

Hundmamman
Det är tre månader tills vår valp flyttar hem så för att alls stå ut åkte vi och hälsade på den blivande valpens mamma. Här är hon:
Hon låg och sov under ett bord hela tiden vi var där och ville bara gosa när vi skulle gå. Hennes ägare insisterar på att hon är deras mest energiska hund men jag antar att man får lov att ta sig vissa friheter när man är gravid i femte veckan.
 
Även om Cola vägrade gosa så var det väldigt bra att träffa kennelägarna och få en känsla för hur deras hundar är i hemmamiljö och höra om deras tänk kring hundarna. Även om vi båda hade hund hemma när vi var barn så vet vi inte så mycket om springers och inget alls om hur man väljer valp.
 
 Alla deras hundar har flera utmärkelser på utställningar men vi är mer intressed av att det skall vara en trevlig hund än att den skall vara en klassisk skönhet.När vi var där fanns det fem vuxna hundar och två valpar på plats - utöver två människobarn. Det hade kunnat vara kaos men hundarna somnade snällt i en hög under bordet medan vi fikade och vaknade knappt när människobarnet gick på dem. 
 
Det är helt enkelt hundar med två lägen - fullt fart framåt eller soffläge. Ungefär som jag själv. .
 
Det blir bra det här.
Äventyr
Det funkade ganska bra att låta svettutslagen vila fram till helgen i alla fall. Eller till solen började skina snarare. Det är ju faktiskt helt orimligt att sitta inne när solen skiner för första gången i kvinnominne.
 
Dessutom har jag upptäckt att det inte kliar när jag springer.
 
Löpniingen just nu är ganska meckig (det tar en timme att springa och tre timmar för gipset att torka) och tung (en arm i högläge är en utmaning för löptekniken) men även om själva löpningen inte är så njutbar så gör den hela skillnaden för att jag ska känna mig och bete mig som en människa.
 
Nu har jag dessutom fått ett mål med löpningen igen,  vi har nämligen bokat in vårt första löparäventyr på länge. I påsk - kanske kanske kanske tar de bort gipset två dagar innan vi åker! Det blir fyra dagar på Kullaleden i Skäne med traillöpning längs med havet. 
 
Kanske blir det snöstorm, kanske har jag gipset kvar, kanske ör jag inte alls i form för ett fler-dagarsäventyr men det är ju det som "äventyr" betyder. Jag har saknat fjärilarna i magen och allt kändes genast bättre när jag såg bekräftelsen från SJ. 
 
Det finns liv i tanten även om hon har brutit handleden. 
Svettgränsen är nådd
 Om ni undrar varför jag inte skriver längre så är det för att jag inte tränar längre.
 
Mitt gips har nämligen börjat klia. Jättemycket. Långt in mot handleden där jag inte kommer åt med vare sig bomullspinnar eller linjaler. 
 
Dessutom kliar det på ett sätt som får mig att misstänka att instängd löparsvett är orsaken. 
 
Men ändå, 56 km har jag sprungit med gipset och det är väldigt mycket längre än om jag suttit kvar på soffan och hållit det rent.
 
Jag ska bya gips om en vecka så nu gäller det att fundera ut en strategi som maximerar löpmingen och minimerar kliet. Långpass i helgen kanske?