För skojs skull - Svett är det nya svarta

Gipsmilen
Men! Jag har ju inte berättat för er att jag sprungit min första mil med gips! 
Vi har haft finbesök från Bryssel (definitionen på finbesök är att de har med sig fin-choklad från Pierre Marcolini) och jag kunde inte hålla mig från att visa favorit-rundan och då fanns det inget annat alternativ än att lufsa runt med den gipsade handleden resolut höjd till kamp. 
 
Men en lufsad mil är lika lång som en sprintad mil, och få mil känns lika bra som den allra första gipsmilen!
 
Själva löpningen gick ganska bra, det är tiden efteråt som är komplicerad.
 
Först innebar duschen ett mindre akrobatiskt nummer eftersom jag skulle tvätta håret utan att blöta ned gipset.
 
Sen fick jag knö upp toapapper under gipset i en halvtimme för att försöka torka upp allt vatten och svett som ändå samlats där. 
 
Och så drabbades jag av en total handlingsförlamande tröttma som innebär att jag inte ens orkar ta mig ut för att köpa en semla idag, två dagar senare.
 
På det stora hela går det ganska bra med armen (En månad avklarad! Bara två kvar! Hurra.) men tröttman kommer fortfarande över mig och jag har ett par dagar varje vecka när jag inte rör mig från soffan. Läkande tar på kroppen.