För skojs skull - Svett är det nya svarta

Brutet båtben
Ni vet det där med att 2018 skulle bli en nystartm en brytpunkt jämfört med alla skador och allt elände som varit under 2018?
 
Det gick så där.
Närmare bestämt gick det i 13 dagar innan jag fastnade med skridskorna i en fläck med överfryst is och föll handlöst på vänster handled. Båtbenet, som binder ihop tummen med handleden, är brutet och handledsbenet har en spricka. 
 
Frakturen är inte komplicerad i sig men båtbenet är ett av de mest svårläkta benen i kroppen. Får det inte ett bra stöd från ett gips under hela läkprocessen så förtvinar det och dör. Det här innebär att jag skall ha gips i åtminstone två månader, helst ska ha handen i högläge och skall undvika att svettas. 
 
Så det blir ingen runstreak, ingen turskidåkning och på det stora taget ingen träning alls förrän efter påsk. 
Lo-lo-lo-lo logistik
Jag har kommit på vad det är jag inte gillar med löpning på vintern. Det är inte kylan, eller mörkret. Inte heller är det halkan eller tjälfrusna knaggelstigar. 
 
Nej, allt det där kan jag leva med och till och med uppskatta. Jag gillar väder - ju mer väder desto mer levande känner jag mig - och är vare sig rädd för mörker eller kyla. 
 
Istället är det logistiken som skaver. Ett ändlöst packade av träningsväskor och planerande av kläder: de här vantarna är för löpningen men är för kalla för att cykla i. Springer jag till jobbet har jag ingen vinterjacka när jag skall köpa lunch. Jag behöver dubbade skor när det är isigt på kvällspasset men vill inte transportlöpa med dubbar på asfalt. Om det är fem minus på morgon, behöver jag då långkalsonger under tightsen när jag skall springa på kvällen? 
 
Idag föll logistiken och pannlampan låg kvar hemma medan jag befann mig någonstans mellan jobbet och Hammarbybacken. Då spelar det ingen roll att jag har optimerat överdragsklädsel, fixat så att alla prylar får plats i löparryggsäcken, letat fram en extrajacka till i morgon och planerat arbetsdagen så att jag skall gå tillräckligt tidigt för att kränga på mig fyra lager inne på damernas toalett.
 
Utan pannlampa kan jag ändå inte springa backintervaller i Hammarbybacken med Stockholms Gerillalöpare. 
 
Istället blev det en ensam och väldigt lugn runda i min hemma-skog. Med pannlampa.
Muurikkan är invigd!
En del av charmen med en Muurikka är att den passar bra till lite större måltider (alla som försökt att koka pasta åt mer än två personer i den lilla kastrullen som följer med ett Primuskök vet vad jag menar!).
 
Min Muurikka är den minsta modellen och har en diameter på 45 cm vilket skall vara lagom till fyra personer. Vi testade att laga tacos häromdagen och hade inga problem med att få plats med ett urval av grönsaker, tofu och annan fyllning - med lite god vilja och en del trix hade vi kunnat laga mat till fyra till!
 
Muurrikkan är som gjord just för tacos - speciellt så här i jultider när det ofta finns lite smått och gott i kylen som kan passa. Jag frästa upp grönkål, röd kål, svamp, sesam-tofu, sojafärs och paprika och hade dessutom plockat med ett urval av såser och ost.
Väldigt enkelt och väldigt gott - precis som friluft kan vara när det behövs. Vi hade bara ett par timmar på oss innan våra vänner behövde åka från Stockholm och då passade det bra att gå till en rastplats i kanten av Nackareservatet, bara en dryg kilometer hemifrån.
 
Ett äventyr måste inte vara långt eller jobbigt för att vara mysigt!