För skojs skull - Svett är det nya svarta

Varför kan jag inte bara acceptera en DNF?
Kort sammanfattning: Jag bestämde mig för att köra en runstreak och springa varje dag i januari. Sedan bröt jag handleden och båtbenet den 13e och var förnuftig nog att avbryta. Jag hatar att avbryta. 
 
Så nu står jag här, mitt i brinnande (tyvärr bokstavligen...) värmebölja och tvingar mig igenom en ny runstreak. Minst 20 minuter måste jag springa, varje dag i trettio dagar annars... annars händer det ingenting alls mer än att jag fortsätter att gräma mig över den där DNF:en. Jag är nämligen en sån där som hellre dör än bryter. Fart spelar ingen roll men jag har jag klivit över startlinjen ska jag banne mig över mållinjen också. 
 
Alldeles bortsett från värmeböljan så gillade jag inte ens att runstreaka i januari. Tvångslöpning är inte riktigt min stil och 20 minuter är alldeles för kort för att hinna till ett cafe och fika. Och med dagsformen så orkar jag inte springa särskilt mycket längre om det ska hållas på att springa varje dag. 
 
Redan i januari kom jag till slutsatsen att jag faktiskt tränar mindre när jag kör en runstreak än annars, precis som med varje annat träningsprogram jag kört. Jag tycker liksom att jag är färdig när jag har tvångsjoggat mina 20 minuter och skippar precis all alternativträning, spontanträning och njutarträning. 
 
Men runstreakas ska det. 
 
Och när jag slutat att prokrastinera med det här blogginlägget ska jag släpa mig ut och springa min nya, tjugo minuter långa standardrunda. 
Det här är i inte min nya standardrunda, det är Gotland.
Första sommaren i Bagis
Jag har sommarlov här på bloggen men i verkligheten är det full fart som vanligt. Eller snarare, äntligen full fart igen efter en jobbig vår när jag mest var arg och ledsen över att jag aldrig blev av med mitt gips. 
Det är vår första sommar i Sverige på länge, första sommaren i huset och första sommaren med valp. Jag har tagit ledigt en massa för att vara hemma med Sälka så har ganska lite riktig semester. Istället hänger vi i huset och äter mängder med glass (GB:s klassikerlåda - finns det något bättre?) alltmedan vi försöker göra folk av vårt lilla vilddjur och få ordning på huset i allmänhet. 
 
Sälka har vrickat en tå och ordinerats vila av veterinären. Hon verkar egentligen inte ha ont men är lite stel när hon legat ned så det är en ständig kamp att få henne att vara stilla när hon helst vill rusa runt, jaga fjärilar och spåra kaniner så att näsborrarna klapprar. Hon slutar aldrig att spåra och kissar till och med gående. 
Förra året renoverade vi huset invändigt och nu är det utsidan som gäller. Vi har byggt altan på baksidan och anlägger en hel trädgård på framsidan. Så gott det går i värmeböljan i alla fall - det går ju inte att plantera något och trädgården ser mest ut som en byggarbetsplats i väntan på svalare och blötare väder. 
Men lite vitlök har jag lyckats få i en pallkrage på baksidan.
Kroppen börjar också komma igång så smått. Jag har plockat upp min runstreak igen (kan inte med tanken på en DNF!) och har nu hållit i gång i 17 dagar. Små korta löppass blir det, blandat med små korta simppass. Distans och fart spelar inte så stor roll nu, jag vill hitta tillbaka till träningsglädjen och då gör det inget att jag lägger längre tid på att fira simpasset med glass än vad jag faktiskt gjorde på att genomföra passet.