För skojs skull - Svett är det nya svarta

Varför kan jag inte bara acceptera en DNF?
Kort sammanfattning: Jag bestämde mig för att köra en runstreak och springa varje dag i januari. Sedan bröt jag handleden och båtbenet den 13e och var förnuftig nog att avbryta. Jag hatar att avbryta. 
 
Så nu står jag här, mitt i brinnande (tyvärr bokstavligen...) värmebölja och tvingar mig igenom en ny runstreak. Minst 20 minuter måste jag springa, varje dag i trettio dagar annars... annars händer det ingenting alls mer än att jag fortsätter att gräma mig över den där DNF:en. Jag är nämligen en sån där som hellre dör än bryter. Fart spelar ingen roll men jag har jag klivit över startlinjen ska jag banne mig över mållinjen också. 
 
Alldeles bortsett från värmeböljan så gillade jag inte ens att runstreaka i januari. Tvångslöpning är inte riktigt min stil och 20 minuter är alldeles för kort för att hinna till ett cafe och fika. Och med dagsformen så orkar jag inte springa särskilt mycket längre om det ska hållas på att springa varje dag. 
 
Redan i januari kom jag till slutsatsen att jag faktiskt tränar mindre när jag kör en runstreak än annars, precis som med varje annat träningsprogram jag kört. Jag tycker liksom att jag är färdig när jag har tvångsjoggat mina 20 minuter och skippar precis all alternativträning, spontanträning och njutarträning. 
 
Men runstreakas ska det. 
 
Och när jag slutat att prokrastinera med det här blogginlägget ska jag släpa mig ut och springa min nya, tjugo minuter långa standardrunda. 
Det här är i inte min nya standardrunda, det är Gotland.
#1 - Märta

Dina 20 min runstreakpass i den här värmen borde du kunna räkna om till minst det dubbla om du jämför med vanliga dagar. Alltså tränar du kanske inte alls mindre än vanligt under runstreaken?

Svar: Jag gillar hur du tänker!
Kari Gardelin