För skojs skull - Svett är det nya svarta

Kullabygden
Årets påskäventyr är inte bara ringrostigt utan också - som tur är - handikappanpassat så istället för att springa vidare på Kullaleden med vår överdimensionerade packning och respektive skavanker så bor vi kvar i Mölle. Vi har hyrt ett litet gulligt hus och ska dagstura i området så att löpningen ska kännas rolig och inte bara jobbig. Det är inte alltid tuffa utmaningar som inspirerar mest.
 
Dagens pass gick ut till spetsen på halvön. Om löpningen igår var platt och lätt så var det tvärtom idag. Det var knixigt och lerigt och vi fick ihop drygt 300 höjdmetter på en mils löpning.
 
Men när det är så här fint är det ju bara bra att det går lite långsamt.
Dessutom har vi ätit kardemummabullar i en fyr och bokat in ett besök på en kennel i morgon!
 
Kort sagt har vi det oförskämt bra.
Mölle by the sea
Jag och Torkel har dragit iväg på vårt första löparäventyr på väldigt länge - åtminstone sen vi flyttade hem i höstas. Hittills har det knnetecknats av både spindelväv och rost, samt en oändlig frihetskänsla.
 
Tanken var att vi skulle möta våren i Skåne och fira attaty jag blivit av med gipset men det ör minusgrader här och mitt gips ska sitta kvar i två veckor till. Dessutom har vi med oss alldeles för mycket packning och Torkel har problem med sin fotled och kan knappt springa.  
Torkel med sjukt mycket packning.
 
Jag älskar det ändå. Idag har vi vandrat och sprungit på Kullaleden mellan Domsten och Mölle, med stopp för en traditionell pommes-lunch i Höganäs. De löpsteg som togs dokumenterades noggrant för bloggens räkning, trots att kameran ligger kvar i hallen hemma.
Det enda som saknas är den icke-existerande hunden. Den hade älskat stt springa i vattenbrynet men hade inte blivit så geggig att vår b&b hade klagat och hade inte heller hittat någon rutten fisk att tugga på (jag talar av erfarenhet här, vi hafe hund när jag växte upp). Istället hade den peppat oss med sin outtröttliga energi och som tack hade jag delat med mig av mina pommes utan att den tiggt vid bordet.
Portätt av en icke-existerande hund på en väldigt fin stig.
Cheaper than therapy (and less messy than murder)
Vissa dagar blir det extra tydligt varför man springer. Som idag. 
 
Jag hade en tuff dag på jobbet - av samma skäl som precis alla andra som försöker jobba deltid ibland har tuffa dagar. Jag är fortfarande sjukskriven till 25% men deadlinesarna hopar sig på mitt skrivbord och allt är tydligen exakt lika viktigt och lika akut. 
 
I slutet på dagen var jag så trött och framför allt sur att jag tog flexledigt på förmiddagen idag. Det var helt nödvändigt.
 
Först sovmorgon och sedan 7 kilometer på grusiga gångvägar och helt plötsligt kände jag inte längre för att döda någon. 
 
Bara löpning har den effekten på mig.