För skojs skull - Svett är det nya svarta

Nytt kontor, nya duschar
Mitt jobb har ju flyttat och jag har med stor entusiasm tagit mig an mitt uppdrag att genomföra en jämförande studie av duscharna på olika arbetsplatser.
 
Det är kvaliten på duscharna som avgör om arbetsplatsen har en friskvårdspolicy på riktigt eller om de bara låtsas. 
 
Ni minns kanske duschen utan duschhuvud i Bryssel? Eller duschen på mitt förra kontor där jag av väldigt oklara säkerhets skäl kunde komma in men inte ut? 
 
Det betyder mer än vilken friskvårdsstrategi som helst. 
 
Det här kontoret kännetecknas av att omklädningsrummet är i slutet av korridoren. Det inte är inte vilken korridor som helst utan det råkar vara norra Europas längsta kontorskorridor. 380 meter. Enkel väg alltså. 
 
Och då är mitt kontor inte ens på det våningsplanet. 
 
Det tar fem minuter bara att gå till omklädningsrummet, där man sen inte kan lämna grejer och därför blir tvungen att gå tillbaka till kontoret. Fem minuter till. 
 
Sen springer man lite grann, och sen går man sin marathonmarsch igen. 
 
Friskvårdstimmen består alltså av 20 minuters promenad fram och tillbaka till duscharna. Man hinner knappt springa - om man inte springer i korridoren förstås. 
 
Om man springer i korridoren så löser det flera problem. Det är sjukt tidseffektivt, man slipper broddar (undvik broddar på plastgolv, men det är en annan historia) och dessutom får man upp värmen. Det senare är speciellt viktigt eftersom omklädningsrummen är ute i trapphusen och trapphusen inte är uppvärmda. 
 
Så nu vet ni hur jag kommer att tillbringa mina luncher framöver. Med 380-meters intervaller. 
Det här är en annan, mycket kortare korridor. Jag orkade inte göra en ny trek till dusch-korridoren. 
Och än for hon dit...
Jag har lyckats hålla min transportlöpning vid liv en vecka till, trots att vädret gör sitt bästa för att motarbeta mig. Fast å andra sidan, den här veckan har jag cyklat till jobbet en dag, åkt tunnelbana en dag och sprungit en dag och spring-dagen var både snabbast och mest behaglig av de tre pendlingarna. T-banan var värst, på alla fronter. 
 
Mitt jobb har flyttat till ett annat kontor (mer om det senare - det finns en helt ny uppsättning av duschar att recensera!) och jag har nu 11.3 km enkel väg till jobbet. Morgonlöpning är egentligen inte min grej och det var osäkert ända fram till 07.03 i morse om jag faktiskt skulle komma iväg. 
 
Men 07.04 drog jag igång min Garmin, trots 11 minusgrader ute, och man ångrar som bekant aldrig en löptur. Förutom när man ska springa 11.3 km hem igen i slutet på arbetsdagen, men det är så klart en helt annan sak. 
 
Morgonens löpning såg ut så här: 
Och samma gärde på vägen hem såg ut så här: 
10 grader varmare med underlag därefter. Löpning kan bäst sammanfattas med att jag sprang förbi en pappa (syns längst ned till höger i bilden) som höll på att hjälpa sin son att byta om från skor till skridskor.
Mer vintermagi på Roslagsleden - del 2
Om det var vackert och snöigt på lördagen så var det inget mot vad söndagen skulle bli. Vi gick och lade oss tidigt och jag lyssnade länge på snön som föll på tältduken. Prasslet från snöflingor övergick till plask från regndroppar, som sedan blev till snö igen. 
 
Sen var det som om snön aldrig slutade falla. 
 
Anledningen till att jag kunde ligga och lyssna hela natten var att jag inte sov. 
 
Sälka och jag har en hel del kvar att lära oss om vintertältande. Sist så sov hon mellan mig och Torkel, längst nere i fotänden av vårt friluftstäcke så jag antog att hon ville göra det samma igen. Så jag valde det halvtunna täcket snarare än min tjocka vintersovsäck så att hon skulle få plats. Hon skulle ändå hålla mig varm, tänkte jag. 
 
Men tji fick jag och Sälka valde att sova bredvid mig istället, med resultatet att vi båda frös hela natten. Jag hade visserligen tagit med både extra sittunderlag och en extra filt men hon lade sig i skarven mellan båda. Kanske var det på grund av kylan men hon var rastlös hela natten och fram mot småtimmarna vaknade jag av att hon stod och slickade kondens från innertaket. 
 
Det hade kommit åtminstone 30 cm snö under natten så det blev en heldag med snöpulsande på leden.
Sälka kunde inte ha varit nöjdare. När övriga hundar rättade sig i ledet och gick i upptrampade spår så for Sälka runt som en studsboll i varenda snödriva hon kunde hitta. Snön var för djup för att hon skulle kunna springa som vanligt så istället hoppade hon fram som en känguru, med raka ben och fladdrande öron. 
 
Hon kommer att bli en bra äventyrshund. 
För oss andra, normala människor och hundar, var det tufft att pulsa i snön.
Lilla Chilli kämpade tappert mot snön... 
Jag är sjukt nöjd med att jag faktiskt vågade utmana mig själv att hänga på en grupp människor från Facebook och göra den här vandringen, trots utmanande väder och svåra förhållanden. Det blev både fin vandring och fina samtal.