För skojs skull - Svett är det nya svarta

En gång, ingen gång
Jag hann vara nöjd med att kroppen äntligen verkade svara på träning i cirka fem dagar innan det sade poff och mitt knä gick sönder. Det är inte jättetrasigt men tillräckligt trasigt för att jag ska behöva löpvila. 
 
Det är löparknä vilket innebär att jag inte har några känningar alls större delen av tiden och därför kan gå runt och låtsas som om det är vilken vilovecka som helst.
 
Eller att jag inte är skadad alls. Att det är så osannolikt att jag ens blev skadad att det förmodligen inte hände. 
 
Eller att om det hände så har det redan gått över, att det kanske var en freak incident till skada som bara gjorde ont en enda gång och därfär var en engångshändelse snarare än en skada. 
 
Faktum är att jag är nästan helt övertygad om att det var på det sättet: jag fick ont i söndags när jag var ute och sprang med Sälka. Löpturen var utanför mitt vanliga träningsschema, ett par timmar efter ett ganska tufft (för att vara mig alltså) benpass och eftersom Sälka drog en del så sprang jag snabbare en vad jag brukar. 
 
Enligt den logiken så existerar mitt löparknä alltså bara under väldigt specifika omständigheter som inte kommer att upprepas och därför räknas det inte som en skada. 
 
Och enligt samma logik är det en jättebra idé att lunch-springa med en kollega i morgon. 
 
Jag rapporterar i morgon om mitt knä hängde med i resonemanget. 
Bild på knä som vilar. Utan att vara skadat.
#1 - Märta

Hoppas på din logik. Nån gång har jag fått ganska kraftig löparknäkänning under ett pass, men sen nästa pass har det varit helt borta. Hoppas det är likadant i detta fallet.

Svar: Jag vågade mig äntligen ut idag och det verkar lovande. Bara tre kilometer löpning men ingen smärta! Får se om jag vågar springa lite längre senare i veckan...
Kari Gardelin