För skojs skull - Svett är det nya svarta

Lunndörren - Vålåstugorna: kampen fortsätter
Ibland föreställer jag mig fjället som en person. Så när vi klagade på grisföret igår så hörde fjället det och hånskrattade.

Jag ska visa dem att grisföre är en barnlek, säger fjället elakt, för det är den sortens person fjället är. Jag ska visa dem hur mycket värre det kan bli.

Men först invaggade fjället oss i falsk säkerhet genom att bjuda på lite blå himmel, fluff-fluff snö och till och med lite glid.
Sen blev det en mjukstart med en backe från helvetet. Lång och brant som satan. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna åka skidor uppför backen så istället fick jag bära skidor och stavar och pulsa uppför backen i snö långt upp över knäna, samtidigt som jag drog pulkan och försökte få Sälka att gå åt rätt håll. Hon har ju en tendens att fladdra runt, min lilla hund. 

Jag var så trött att jag ville gråta och det var innan snöstormen började.
Det Det var rätt mycket uppför för vi skulle äntligen upp på kalfjället som jag längtat efter (mohahaha, skrattade fjället), jag slet och drog med pulkan genom snödrivorna som lagt sig över leden. Det snöade ganska mycket vid det här laget och fanns det några fjäll så syntes de inte. Vi hade nämligen bara 50 meters sikt och var vid det här laget fullt nöjd med att ledkryssen syntes.

Det absoluta lågvattenmärket var när vi tog en kort paus och pustade ut i vindsäcken inför ännu en lång uppförslöpa. När vi skulle igång igen hade mina bindningar frusit och jag kunde inte få på mig skidorna igen. När jag tog ta av mig vantarna och började hacka bort isen med stavarna drog Sälka omkull mig i ett försök att sniffa på en grästuva en bit bort.

Jävla fjäll.

Flaggan vid Lunndörren har fortfarande rekordet i att vara den mest välkomna synen för jag såg aldrig flaggan vid Vålåstugorna.  Det var knappt att jag såg stugorna i snöyran. Sen var det en gigantisk snödriva på vägen upp till hundrummet och då började jag gråta på riktigt.

Men om man ska vara petig är det fortfarande oavgjort mellan mig och fjället för vi kom faktiskt fram till slut.

Sälka-rapport: hon älskade snöstormen, det fanns ju så många snöflingor att jaga. Synd bara att matte var så tråkig och tjatade om att dra framåt och inte i sidled. 

Det blev inga bilder på snöstormen men jag tog den här bilden på utsikten från stugfönstret.
 
Och sen samma utsikt dagen därpå:
Det är klass 1 varning i Vålådalen just nu och jag är fullt beredd att börja ransonera maten så att vi kan stanna till i juli om så krävs. Jag vägrar att skida i snöstorm igen.