För skojs skull - Svett är det nya svarta

Stensdalen - Vålådalen: min hund är ett geni
Det tog tre dagar men sista dagen trillade poletten ned hos Sälka och hon fattade att det är meningen att hon skulle dra framåt. 
 
Glidet var precis lagom bra för att hon skulle orka dra mig, samtidigt som det fanns gott om lössnö som jag kunde mjukbromsa i.
 Jag har gjort en video för att visa miraklet. Den är visserligen inte speciellt bra men det är min första bloggvideo någonsin. Jag var tvungen att skaffa ett Youtube-konto enbart för att kunna ladda upp den så det är typ obligatoriskt att titta på den. Den är bara 11 sekunder lång.
Notera att hon faktiskt drar på riktigt - jag håller ju telefonen och filmar samtidigt som vi rör oss framåt. Min hund är ett geni. 
 
Det kanske inte låter som en så stor bedrift att Sälka gått rakt fram i 11 sekunder men det är en stor grej för henne. Hon är avlad för att springa i sick-sack och spåra framför sin förare och det gör hon med bravur. De första dagarna drog hon omkull mig flera gånger om dagen och var knappast någon hjälp för att komma framåt. 
 
Leden gick svagt sluttande utför, genom gammelskogen med stora tallar och taniga björkar. Solen var visserligen borta men snön var perfekt. Det hade blivit en väldigt tidig start på dagen (trängseln i rummet inbjöd inte direkt till sovmorgon) och vi fick ha leden för oss själva. 
 
På det stora hela blev det ett perfekt avslut på turen. SKidåkningen kändes lätt och Sälka visar tecken på att bli en perfekt fjällhund.