För skojs skull - Svett är det nya svarta

Vålådalen - Lunndörren: Är vi nästan framme nu?
Det blev inte storm idag men det blev något annat som skulle visa sig vara mycket värre. Kramsnö.
 
Vi har vallningsfria skidor som inte alls klarade av den här typen av snö och istället för att glida fram på leden fick vi klampa ett steg i taget på styltor.
 
Det var total misär.
 
Det var som att åka tillbaka till 80-talet med träskidor, musfällebindningar som alltid gick upp och stearinvalla.
 
Det var som varenda friluftsdag på vinterhalvåret under hela min grundskoletid (det är sällan det är både snö och kallt på Gotland).
 
Det var episkt.
Av 12 kilometer upp till Lunndörren hade vi något så när glid i tre kilometer. Resten bestod av att försiktigt balansera på en stylta samtidigt som man lyfte den andra skidan inklusive ett kilo snö för att ta ett myrsteg framåt. Det gick så långsamt att pulkan hann frysa fast mellan varje steg.
 
Jag blir alltid glad när jag ser STF-flaggan vaja på håll i slutet av en dagsetapp men det kändes alldeles extra bra att se flaggan över Lunndörren.  Hur kan man bli så trött efter bara 12 kilometer?
Väl framme gjorde jag eld med svenska fällvärldens sämsta ved och nu ligger vi och funderar på hur vi ska klara tre dagar till av det här.
 
Sälka då? Sälka travade glatt på hela dagen och tittade sig ibland bekymrat om efter Torkel som inte hade draghjälp.  Nu jagar hon flugor som vaknat av stugvärmen och verkar inte det minsta trött. Min hund är en maskin.