För skojs skull - Svett är det nya svarta

GL3D dag 1 - upwards and onwards
Pga urdålig form gör jag och Torkel café-klassen gemensamt i år. Planen är att springa minimalt, hålla tummarna för bra väder och fika maximalt. Alternativet skulle vara att inte starta alls och det vill man ju inte. 
 
Därför börjar vi med att gå redan från starten. Det är lika bra, eftersom det ändå är en backe. Det är ganska många som går och det som inte gör det ser vi inte. Syns inte, finns inte tänker jag. Det ska visa sig att det inte stämmer när resultatlistorna börjar publiceras på kvällen och det är en hel del som klarat av dagen på halva tiden jämfört med oss. 
Men vi är nöjda ändå när vi plockar första kontrollen uppe på en höjd med utsikt över Pooley Bridge, en grön dal och avlängsna bergstoppar vid horistonten. Dit är vi på väg men ändå länge är benen pigga och allt känns bra. 
Stigen bär av utför och vi springer till och med några våghalsiga steg på väg mot nästa kontroll, som finns bredvid dagens första (dagen ska bjuda på två cafeer och en pub) cafe. Det känns oväntat bra och jag har solen i ansiktet hela tiden. 
Här kommer vändningen. Caféet är stängt. Vi har varit för snabba och det är 45 minuter tills det öppnar. Istället för att fika tar vi kontrollen, jag fotar rabatten och sen går vi vidare. Upp på den här toppen ska vi. 
 Det här blir dagens första riktiga stigning och en formkoll för oss båda. Vi har sprungit mindre än vi brukar men jag har en hel vinter med cykelpendling i benen och klarar av backen mycket bättre än Torkel. Om man cyklar uppför en snömoddig Götgatsbacke med dubbade cykeldäck och frusna växlar en gång om dagen i tre månader så får man lårmuskler av stål. 
 
Hit upp skulle vi. I bakgrunden syns sjön Ullswater, där vi började. 
Det hade inte varit GL3D om vi inte tagit oss ned i en dalgång igen. En väldigt fin dalgång dessutom, med nästa topp till höger i bild. 
Det är en låååång backe upp till nästa topp. Evighetslång. Min cykellår kämpar på medan Torkel, som jobbar hemifrån tre dagar i veckan, får slita som fan. 
Ser ni den lilla pricken på toppen i mitten? Det är röset där den förra kontrollen fanns. Fatta hur många höjdmeter det är. 
 
Uppe på kammen blåste det. Notera att mina tofsar står rakt ut i motvinden. 
Efter kontrollen var det transportsträcka ned från berget och förbi ett cafe som inte levde upp till mina krav på hembakat fika. 
 
Det här har inget med löpning att göra men bar för kännedom så vill jag bo här. Tänk vad lycklig man skulle vara om man såg det här när man kom hem varje dag. 
I sann café-klassanda valde vi att leta efter en pub i en halvtimme i närmsta by innan vi gav upp och kom fram till tältplatsen. Nytt för i år var en foodtruck så jag moffade halloumiwraps och pommes istället för torrmat. Det blev en varm choklad med vispgrädde och marshmallows också.  
Riktiga proffs matchar buffen och dunjackan. 
#1 - Sanna

Men så vackert det är! Och heja heja vad ni är duktiga

Svar: En vacker dag tar jag med mig Sälka och flyttar dit. Om de får ordning på sina politiker och stannat kvar i EU i alla fall.
Kari Gardelin

#2 - Karin

Så rolig läsning! Halva mitt medvetande är fortfarande kvar - värjer sig med alla medel mot att landa i vardagen. Det var helt fantastiskt!! 😍😍

Svar: Vi får dra ut på leden snart, då blir vardagen värd att leva igen!
Kari Gardelin