För skojs skull - Svett är det nya svarta

GL3D dag 2 - solokvist
Dag 2 gryr utan att Torkel för den skull fått ny energi och han väljer att stanna kvar i tältlägret hellre än att ta 1000 höjdmeter till. Himla praktiskt då att vi har samma lägerplats båda nätterna i år. 
 
Dagen börjar så klart med en lång uppförsbacke. Vi ska ta 1500 höjdmeter under dagen så det är ju bara att börja beta av dem. Vi ska hela vägen upp till Grisedale tarn och det är väldigt fint. 
Det är också väldigt brant och dessutom ganska kallt och blåsigt så jag väljer att springa en lite längre väg ned till dalen, snarare än att springa över topparna i Helvellynmassivet. 
 
Utsikten från Helvellyn är fenomenal, det vet jag sedan tidigare, och därför reagerar jag inte på att vi bara är två personer som väljer av svänga ned till vänster om sjön medan alla andra håller högersidan. 
 
Glatt skuttar jag nedför den här fantastiska stigen samtidigt som jag gratulerar mig själv till att jag gjort ett så bra vägval medan alla andra kämpar i backen upp till Helvellyn.  
Någonstans här borde jag ha slutat vara självbelåten och istället fundera på varför jag var helt ensam på stigen men det gjorde jag inte. Jag skuttade glatt vidare och njöt av varenda meter. 
 
Det fortsatte jag med tills jag kom ut på en landsväg som inte borde ha varit där. Faktum är att landsvägen inte ens var med på kartan. Jag hade valt fel stig nedför berget och sprungit så fel att JAG inte ens var på kartan längre. 
 
Det blev fyra kilometer på en obefintlig vägren innan jag ens var tillbaka på kartan igen, och sedan två kilometer till innan jag kunde svänga av vägen in på en stig. 
 
Men det var faktiskt värt det. På pubben pratade jag med en annan löpare som berättade att hon sprugit rätt väg nedför berget och att det varit väldigt stenigt och tekniskt. Någon hade fallit och brutit fotleden och med min tur hade det förmodligen varit jag om jag inte sprungit fel.
 
På pubben läste jag också in mig ordentligt på kartan och valde en väg som var lätt att hitta. Inte för att den förra varit speciellt svår men nu planerade jag varenda korsning i detalj. 
 
Orientering är ju roligare om man håller sig på kartan, trots allt. Dessutom skulle vi upp på ett berg igen och jag ville helst inte springa en massa extra höjdmeter. 
 
Backen var så jobbig att jag inte tog några bilder alls. Jag flåsade så mycket att jag inte kunde hålla händerna stadiga. Bilderna fick vänta tills det plattade ut sig.  
Uppför gick det ganska bra men nedför blev jag passerade av typ alla. Jag vet inte hur det går till men andra människor springer på sånt här underlag.  
Sen skulle det vara transportsträcka till tältlägret och därför hade jag struntat i att läsa in korsningarna ordentligt. Det vill säga - jag gick vilse igen. Det kan inte ha varit mer än en kilometer kvar men jag hamnade på en myr på en sluttning där det bara var stenmurar och förbjudna områden översallt. 
 
En halvtimmes trassel i myren senare hittade jag ut på en stig och joggade vidare utan att ens veta om det var rätt riktning. En fördel med att springa i berg är att man ser långt bort i dalarna utan problem och rätt vad det var så såg jag tältplatsen på håll. 
 
Torkel väntade i målet och så blev det bilder på mig igen istället för bara på stigen. 
 
#1 - Trail & Inspiration

Måste tusanimej hänga på något år! Magiska vyer! :-)

Svar: Ja kom och ät kakor med mig!
Kari Gardelin