För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dag 8: Från dungen till Bäverholmen
Ni vet det där med ett inte blogga mer om vädret? Glöm det, det här var en dag som bara handlade om väder. 
 
Mirakulöst som sov vi båda bra i gropen mitt i tältet och vaknade ganska pigga. Faktum är att Sälka var så pigg att hon skuttade ut i snön och vägrade komma tillbaka. Eller hade det något med tältet att göra? Som att tälta med Torkel ju, han hatar också sneda tält.
 
Min plan var en lugn morgon med långfrukost men Sälka övertalade mig att sätta fart istället. 
 
Vädret var inte uselt men tillräckligt dåligt för att en kille på skoter skulle stanna och kolla läget. Allt väl, svarade jag käckt.
 
Samma sak svarade jag en halvtimme senare när nästa skoterkille stannade för att erbjuda mig skjuts ned från fjället. Då var jag inte lika käck men kunde inte riktigt föreställa mig hur det skulle gå till att få ned mig själv, Sälka och pulkan på en skoter.
 
Dessutom gick leden lätt utför och enstaka trädtoppar som stack upp i snön fick mig att hoppas på att vinden skulle avta allteftersom. 
 
Det gjorde den inte. Det blåste värre och värre och till slut var jag tvungen att saxa i stormbyarna för att inte svepas med bakåt.
 
Skidorna var bakhala som attan men när jag skulle ta av dem för att sätta på stighudar så upptäckte jag att de frusit fast i bindningen. Good bye, fäste, förstärkningsplagg och choklad. 
 
Och good bye möjligheten att någorlunda snabbt ta mig de 25 kilometerna till Bäverholmens camping där jag var väldigt besluten om att tillbringa natten inomhus.
 
Varenda motlut var en kamp, samtidigt som vinden rev i alla kläder. När vi äntligen kom ned till trädgränsen försvann visserligen både vinden och motluten men bara för att ersättas av den fruktade puckelpistnedförsbacken. En oändligt lång sådan dessutom. 
 
Jag hade noll möjlighet att bromsa i skoterspåret så sicksackade fram i mjuksnön ute i terrängen istället.
 
Tills jag kom till en brant backe för terrängen var för bökig och jag istället fick stå på tvären och försöka baxa ned pulkan en centimeter i taget. Det dröjde inte länge innan första skoteråkaren skulle förbi och jag fick dra in pulkan i skogen för att låta honom passera. När jag sedan försöka backa in i spåret igen körde pulkan fast och jag satt som i ett skruvstäd. Kom varken upp eller ned, fram eller bak. Och pjäxorna vägrade släppa från bindningarna...
 
Då, tredje gången gillt, kom ytterligare en skoterman till min räddning! "Åker du skidor eller?", kör jag en norrländsk röst fråga. Eh, ja, jag försöker, typ.
 
Resolut lastade han pulkan på sin skotervagn och levererade den direkt till campingplatsen, där jag en timme senare tassade in i strumplästen efter att ha fått ta av pjäxorna ute på gårdsplanen. 
 
Aldrig har en natt inomhus varit mer välkommen.
 
Det var den sortens väder där vantarna flyger iväg om man försöker fota så det finns inga bildbevis på eländet. Den här bilden sammanfattar ändå läget:
Frostskador efter kragen och dragkedjan.
 
Så här tyckte Sälka om vädret: