För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dag 7: Ammarnäs till dungen vid trädgränsen
Den första milen ut ur Ammarnäs är lätt och platt. Solen skiner nästan och jag kan ta av mig skaljackan för första gången. 
Tanken är att skida relativt kort 16-17 kilometer och sedan tälta. Jag kommer ganska snart uppför den långa backen upp till högfjällsplatån norr om Ammarnäs och väljer då att fortsätta. Solen skiner, klockan är strax efter lunch och allt känns bra.
Det dröjer inte många minuter innan vädret slår om. Det börjar snöa vilket innebär att min glid försvinner helt och sedan blåser det upp rejält. 
Det här inlägget hade kunnat handla om snöstorm på fjället (igen) men jag orkar inte skriva om vädret så det ska handla om vintertältning. 

Det tar en evighet att komma fram till min utvalda tältplats, en liten dunge precis under trädgränsen, och väl där börjar nästa projekt - att få upp tältet ensam i blåsten. I teorin ska man gräva ut en tält-formad grop, trycka till snön för att forma ett hårt golv och sedan leva lycklig i alla sin dagar.

Jag misslyckas kapitalt på alla punkter.

Tillplattningen är en katastrof. Snön är som bottenlöst strösocker och ju mer jag trampar desto lösare och djupare blir den.

Och medan jag trampar sitter Sälka och tittar på mig med anklagande blick.
Hon har så mycket snö i öronen att jag inte kan få av henne selen.

Min tältgrop blir dessutom alldeles för liten vilket innebär att halva absiden är en knapp meter lägre än den andra halvan.

Mitt tält ser ut som lustiga huset.

Sälka har ca 1 kilo snö i öronen och när tältet väl är uppe sitter jag en timme och pillar bort snöbollar. Varje bortpillad snöboll är vatten jag slipper ha i sovsäcken och det är värt genomblöta vantar och kalla fingrar.
 
När jag lyckats av-isa Sälka och listat ut vad som är upp och ned i tältet, för att inte prata om vilken pryl som ligger var, är all min energi slut. 

Sen visar det sig att mitt kök inte går i gång, mp3-spelaren lagt av och telefonen inte laddar. Då ger jag upp. Äter en näve chips till middag, skjuter alla problem på framtiden och dyker ned i en grop (bokstavligt talat, golvet är verkligen ojämt) med dun och somnar med Sälka i famnen.

Ibland är det det enda som hjälper. 
 
Och nej, det finns ingen bild på eländet. Jag har maniskt fotat alla tältplatser i flera år men den här vill jag helst glömma.
#1 - Karin

Du lyckas iaf beskriva det miserabla så jag sitter och fnittrar när jag läser om det. ”Det som inte dödar, det härdar” - du kommer vara rustad för allt sen.
Jobbar förresten bara 2 dagar i veckar under en period pga Corona-kris. Tänkte bla. utnyttja tiden till lagom äventyr som jag hoppas kunna få sällskap på. Kanske kan vara nåt kul att se fram emot 😊

Svar: Hur går det med löpningen? Jag hittar gärna på något men jobbar som vanligt.
Kari Gardelin