För skojs skull - Svett är det nya svarta

Vad har hänt?
Jag summerar förra veckans träning och konstaterar två saker: distansrekord i år och inte mindre än två pass morgonlöpning. Hur blev det så här?
 
Distansrekordet är ju trevligt på alla sätt och vis (det är ungefär hälften så långt som en genomsnittlig vecka förra året) men vad som verkligen är anmärkningsvärt är morgonlöpningen.Båda gångerna dessutom på ben som var darriga av lågt blodsocker eftersom jag dessutom sprang på tom mage.
 
Jag hatar ju att morgonlöpa. Den enda gången jag gör det frivilligt är när jag springer till jobbet och till och med då vägrar jag att gå utanför dörren förrän jag fått min frukost. Jag gör helst ingenting alls innan frukost, till den grad att Torkel är frukost-ansvarig hos oss eftersom jag inte ens orkar bre en macka innan frukosten. 
 
En frukostlöpningen kan jag förstå men var hittade jag disciplin, motivation och självplågar-anda nog till att genomföra den andra rundan? 
 
Jag skyller på värmeslag. Det skall bli 33 grader här senare i veckan och jag tar inget ansvar för vad som kan tänkas hända då.
Kravlösa kilometer
Jag försöker låta bli att tänka på de 50+ kilometerna och miljoners med höjdmeter vi ska "springa" på BAMM om sju veckor och fokuserar istället på att löpningen ska kännas lätt, rolig och positiv. Jag vill få till en bra rutin igen och så småningom vänja kroppen med att hålla igång en längre tid. 
 
Idag tassade jag hela 14 kilometer på min skogsrunda och det kändes riktigt bra! Efter flera tuffa pass har kroppen äntligen börjat svara och benen gör som jag vill. 
 
Att farten sen är långsam till och med för att vara mig och jag går i alla backar (samt ibland annars med) spelar ingen roll. 
Är det så här det ska vara nu?
Idag tänkte jag att det skulle vara en bra idé att springa 10 km på lunchen, trots att jag inte är i sån form att jag enkelt river av en mil mellan mötena och trots att det var 28 grader i skuggan. 
 
Det tog ungefär sju minuter innan jag svettades så mycket att jag knappt kunde räkna ned kilometerna på klockan, fyra minuter till innan jag flåsade som en hund och ytterligare tre innan all svett gjorde att tightsen började skava. 
 
Efter fem kilometer såg jag tillräckligt lidande - eller döende - ut för att jag skulle bli påhejad av en nunna och strax därefter var gåpauser det enda som faktiskt höll mig vid liv.
 
De tio kilometerna tog slut en hel evighet senare men det märktes knappt - då satt jag på golvet på kontoret i en pöl av min egen eftersvett (trots en iskall dusch) och åt glass, fullständigt oförmögen att göra något produktivt över huvud taget. 
 
Den känslan har inte riktigt gått över ännu och jag smyglängtar lite grann efter hösten, trots att sommaren knappt har börjat. Eller åtminstone efter en runda där det finns en badsjö på mitten.