För skojs skull - Svett är det nya svarta

Hej då, Bryssel
Efter ett par intensiva, omtumlande och känslosamma dagar är alla väskor packade och vi är på väg mot Stockholm för gott. Det blev sex år i Europas huvudstad. Vi har bott här under flyktingkrisen, genom terroristattacker och den gången då det brann i vårt hus.
 
Det har blivit många fina turer i vackra Foret de Soignes,  jag har lärt mig att älska mynta-te och vi har haft en fantastisk utgångspunkt för att resa i hela Europa - allra mest har jag uppskattat närheten till England där vi sprungit längs kusten,  simmat i Engelska Kanalen och hängt i London. 
 
Jag har förbannat trafiken, förtvivlat över simhallarna och alltid varit lika förtjust i chokladen. Bryssel blev aldrig min stad men minnena härifrån är oförglömliga. 
 
För mig har Bryssel framför allt handlat om jobbet och det har varit oerhört fascinerande att få en inblick i det som vi insiders kallar för det europeiska projektet. Det är lätt att glömma hur mycket EU har åstadkommit de senaste 60 åren: att Europa går igenom sin längsta period någonsin av fred är det enda argumentet som behövs för att älska EU. Just nu går EU igenom sin största kris och dagen efter Brexit-omröstningen fick jag skicka hem två engelska tjejer som var helt förtvivlade över resultatet. Båda jobbar nu aktivt för att byta nationalitet,  enbart för att få behålla de rättigheter de får genom EU. 
 
Det här är inte min första period utomlands (jag bodde i fyra olika länder mellan 1998-2005) men jag har ändå upplevt kulturskillnaderna mer intensivt än någonsin. Det har ofta varit frustrerande men också inspirerande - om vi kan få det att fungera i Bryssel inom Kommissionen så kan vi få det att fungera i Europa också,  trots utmaningarna vi står inför i Polen och Ungern. 
 
Jag flyttar hem, men kommer att fortsätta jobba med internationella frågor. För att det är viktigt och för att det är så himla roligt. Minnena, kunskaperna och framförallt vännerna finns kvar. Men det skall bli jäkligt skönt att bo i ett land med cykelbanor,  drickbart kranvatten och ordentliga banor i simbassängen igen.
Vissa dagar är det helt ok att bo i Bryssel
Man kan säga mycket om belgiska jordgubbar men det är ett klart plus att de kommer en hel månad tidigare än de svenska.
Dessutom har sommarvädret kommit hit och jag kunde äta lunch på en parkbänk i solen, med bara ben och solen i ansiktet.
Tisdagslyx i en liten ask.
 
Sunkigare än någonsin
Pga första dagen i resten av mitt liv etc etc så fick jag till ett styrkepass i Sunkparken på lunchen för första gången på flera månader. 
Det var exakt så sunkigt som jag mindes förutom att de håller på att kalhygga parken. Oavsett alla problem som Sunkparken har (och det finns många: läget är knappast optimalt mitt i en stor korsning och bredvid en byggarbetsplats där bygget aldrig blir färdigt, allmänt tvivelaktiga besökare, skräp och fimpar i "min" lekhörna) så har sunkigheten vägts upp av de många stora almar som finns i parken. 
Och nu har belgarna bestämt sig för att beskära dem alla så att det bara finns stumpar kvar. 
Kan det vara kulturellt betingat att hata träd? Och är jag i så fall förprogrammerad till att bli trädkramare?
Träningspasset var för övrigt skitjobbigt.